Fortsätt till huvudinnehåll

The helg

Ja, nu är glada helgen slut slut slut.....

Har i helgen lyckats få ut hårddisken ur datorn. Att öppna fronten på datan borde nog ha gjort för ganska länge sen insåg jag. Jag ljuger inte om jag säger att dammet som infann sig där fyllde en hel 3 liters fryspåse. Hm! kanske därför den la av konstaterade vi. Ja hur som helt så är det fixat nu och snart ska hårddisken ut och resa. Destination: Östersund!







Jag har inhandlat mig ett par nya stövlar i helgen också. Att köpa stövlar som passar mig är ingen lätt match. Själva skostorleken är det inga problem med. Det är mina feta vader som är för feta helt enkelt.
Men dessa stövlar satt helt perfekt. Likt askungen gled foten och den feta vaden i felfritt.
Lycklig skuttade jag hem och visade stolt upp dom för Magnus.
Och det var då jag såg det:




Jag som trodde att jag blivit smalare... ICKE, det var skaftet som blivit mer fetanpassat.
Ja ja, jag kommer ju knappast ha den lappen hängandes på dojjan när den ska användas.
Hellre fet än ful som jag brukar säga:)

I söndags var familjen på Bodaborg i Oxelösund.
Thilde fick dock stanna hemma med Moster Lotta. Hon hade varit glad hela dagen:)
Vi andra fem klättrade, hängde, pillade, klurade och tänkte i 6 timmar. Det var jätte kul och Vi klarade oss oskadda under dagen (kors i taket)
Det ända missödet som hände var att My inte kom ner från en höjd. Jag och Magnus befann oss instängda i ett annat rum och panik uppstod. My kom dock ut efter att personal låst upp och magnus bar ner henne. Några pussar och kramar senare var allt bra igen.




Och nu till slutklämmen, skulle dra på mig mina "smalstövlar" nu på eftermiddagen.
Guess What! Dragskedjeupppdragningsgrejen lossnade. Jag blev inte ett dugg förvånad.


Skitskor!!!!!!!!











*

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där