Min Galna Hage

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där

Vaknade som vanligt 05.30 av den hemska väckarklockan. Ibland har man lust att bara kasta mobilen rakt ut ur rummet och bara somna om. Men behärskad i humöret som man är, trycker man av larmet och går upp. Redan när jag vaknade var jag hungrig, det har inte hänt sen jag gick i skolan. Men den skrala tiden på morgonen och rutinen "-inte äta" gjorde att jag inte åt ngt innan jag åkte till jobbet. Iväg till dagis och inser att jag behöver tanka. Och då kan jag, tänkte jag glatt, köpa en macka innan jag dör av hunger. Jag tankar, köper macka och börjar köra. Kommer på att jag måste dra iväg ett viktigt sms och stannar på vändplanen där på macken, med mackan i handen. Håller på att få ett värmeslag så jag kliver ur. Jag lägger mackan på förarsätet, stänger dörren och koncentrerar mig på mitt sms. I ögonvrån ser jag då en blå liten bil åka förbi mig. Det var inte vilken liten blå bil som helst, den var min! Jag springer, öppnar dörren och kastar mig, likt James Bond ,in i bi

Jag sitter här i natten. Det är tyst och mörkt och det enda jag hör är mitt hjärta, det slår hårt och snabbt och gör ofta uppehåll i slagen. Jag har tryck över skulderbladen och halva huvudet och igår fick jag tunnelseende på jobbet. Tog det vuxna och mogna beslutet att åka hem och lägga mig. Sov 2 timmar och vaknade och kände mig helt slut i kroppen. Vad händer. Har min kropp sagt ifrån nu? Det har ju hänt mycket tråkiga händelser i mitt liv det senaste året och jag har bara kört på. Min mamma med sin cancer som hon kämpat så hårt mot. Strålningen som gjort henne svag, liten och sjuk och med komplikationer som tyvärr kvarstår. Min pappa som nu också fått en hint åt cancerhållet, vilken sort och storlek vet vi inget om ännu. Det behöver inte vara ngn fara men oron över honom är jobbig nog. Och sen allt det tråkiga i mitt egna liv. En lång och ständig kamp av yttre påverkan som jag, med all min kraft, försökt att undanhålla från mig själv och min familj. Jag har en stor känsl