Att ha äran att få ett barn är något av det största och mest fantastiska som finns. Man för vidare en del av sig själv i någon annan som för vidare en del av sig själv osv. Att få och att ha barn är fantastiskt! Först att få vara gravid. Förväntningarna är stora men man vet egentligen inte på vad! Man vet bara att det kommer att bli underbart. Att sedan få möta ett liv är obeskrivligt. Den kärleken går inte att jämföra med något annat i världen. Om det finns ett ord som heter villkorslös kärlek så är det i det sammanhanget det ordet ska användas. Tiden går och barnen växer. Små problem blir större. -Jag kan kälv, ekar i mellan väggarna. Kärleken växer och nästan all sin lediga tid vill man ge sitt barn... eller det allra flesta vill det iallafall! Alla barn vill ha vuxna som bryr sig, mamma och pappa, pappa och pappa, mamma och mamma eller alla de andra konstellationerna som finns i ett föräldraskap. Alla barn behöver vuxna som bryr sig och som finns där i alla väd
Lyssnade precis på den här berättelsen http://flickanbakompansarglaset.story.aftonbladet.se/ Ja, det händer igen... hela tiden och överallt. Det händer att barn blir övergivna för att de har svårigheter eller diagnoser. Det är just det här jag förespråkat och kämpat för i år.. att inget barn ska känna sig övergivet och, eller ensamt. Trots ett dåligt eller mindre bra beteende ska barnet känna sig behövt och älskat. Vi vuxna, föräldrar och myndigheter ska visa att vi finns där, även i det svåra och Värsta stunderna! Att avvisa eller överge ett barn för ett dåligt beteende skapar ett beroende till att fortsätta, vilket i sin tur ger otrolig ångest och leder ofta till självskadebeteende. Jag jobbade tidigare men en pojke med "svår" adhd som hade bytt assistenter i skolan fler gånger än jag har fingrar för att han betedde sig så dåligt och var okontrollerad. Han gick då i 2,an. I tre månader "slogs" vi. Men varje dag kom jag tillbaka. Möbler for mot mig och i