Fortsätt till huvudinnehåll

Unicef

Dagen började som vanligt kan man säga. Förutom att Thilde sov. Jag väckte Mysan och ordnade med morgonbestyren så att hon kom iväg till skolan.

Funderar på om My ärvt min "oturslott" här i livet.
Igår skulle dom ha utflykt med skolan, My hade längtat hur länge som helst på den dessutom. Alla barnen och vuxna hade förväntansfullt hoppat på tåget nere i centrum för avfärd. Stationen efter rasade hela tågsystemet och alla fick snällt kliva av. Det slutade alltså med en promenad tillbaka till skolan och äta matsäcken i klassrummet.
- Det suger, sa My och skrattade.


Hur som helst så skulle jag sätta på kanna nr 2 med kaffe här. Inte en droppe kom det ur kranen och jag sprang till badrummet och provade även den kranen, men icke!
Ringde hyresvärden och dom hade förstås inte en aning.
Jag Bad till någon som ville lyssna att Thilde skulle sova ett tag till... annars. Men så plötsligt vaknade hon. Hungrig som en varg!
Jag ringde hyresvärden igen, tydligen en vattenläcka en bit bort.
Skriket var ett faktum.
Man blir ju helt handfallen i såndana här situationer. Vatten tar man ju för givet att man har. Tänkte nästan ringa UNICEF och räcka över luren till Thilde. Snacka om kris....

Efter en tids skrikande så bestämde jag mig för att springa ner till affären med en skrikande Thilde under armen och köpa vatten men då...VATTEN!!!

Vi dansade jag och Thilde och skrek.. vatten vatten vatten.....!!!!

Så nu är det löst iallafall:)


ps.
Lotta "the mögel" hittade förövrigt en bit kräftskal i strumpan efter morgonpromenaden. AJ! hahaha!


*

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där