Så var det dax

Ja, idag flyttade min chef ut, så vi är numera särbos. Vi skildes åt som vänner trots att att han drog ur kabeln ur min dator precis när jag satt med ett viktigt dokument som givetvis inte sparades.

• kommer du slå in näsbenet på mig nu? Undrade han.
• Nä, nu gör vi den här separationen så bra det bara går och håller god ton mot varandra, sa jag.

Han svarade – Ja, du kan ju det här med separationer, det här är min första. Jag vet inte hur jag ska betee mig.

• Ta bara din kartong och gå, sa jag och la baksidan av handen mot min panna
• bara gå....
• Men Frida, ska jag inte glömma något så jag måste komma tillbaka, en orsak för att komma hit igen?
• Jamen lämna den där fula plast orkidèen då om det känns bättre..
  Han lyfte sin kartong i ett skratt och lunkade iväg. 30 minuter senare var han tillbaka för att hämta blomman och höra hur jag mådde.. haha..

Nu vidare till en helt annan sak...en liten mer allvarlig sak.

I går tog jag mod till mig att posta ett brev, ett brev jag skrev i mitten av sommaren men liksom inte fått iväg. Så idag kom nog brevet fram och lästes av mottagaren.

Jag ska nu skriva om något som väldig få vet om mig, jag har tyckt det på något sätt pinsamt men jag har kommit på att det är inte jag som ska skämmas. De som ska skämmas är de vuxna personer som fanns och såg men inget gjorde.

Jag har inte heller pratat om det då jag har velat visa respekt till min mamma och pappa, på något konstigt sätt.

Jag har under hela min barndom och upp i tonåren levt i en familj med missbruk och våld.

Det är inte min mamma eller pappa som utsatt mig för det utan en så kallad styvfar.

Eller ”det lilla äcklet” som han kallas.

Och det var ”det lilla äcklet” som mottog ett brev från mig idag. Ett brev som innehöll många hemska detaljer, elaka ord, hot och mina ord som beskrev vad hans närvaro förstört för mig. Inte bara som barn utan också hur jag tänker, känner och agerar nu i mitt vuxna liv.

Det jag har reflekterat och tänk på mycket, speciellt sen jag fick min nya psykolog, är hur mycket det egentligen har påverkat och påverkar mig som person. Jag har liksom inte trott det på något sätt, men sanningen är den att det präglar mig mer än vad jag tror. Det är inte så att jag är en dålig person på något sätt utan mer hur olika situationer som är helt ”normala” för dig kan ses som helt uppåt väggarna för mig, saker jag inte kan hantera, som jag mår dåligt av, blir arg av, ledsen och det gör att människor i nära relationer med mig inte förstår.. förstår mig.

Jag har jobbat med mig själv hela mitt vuxna liv och jag tycker att jag kommit att bli en ganska bra och insiktsfull person som är omtänksam och kärleksfull. Jag har lätt för att förstå och sätta mig in i andra människors tankar och känslor. Men jag har svårt att hitta någon som förstår och som kan hantera mina. Jag har också varit med om många tunga och tråkiga saker i mitt vuxna liv och jag kan ibland förundras över att jag faktiskt ler, jag till och med skrattar.. ganska mycket faktiskt.

Jag ser mig som en glad person som vill att min omgivning ska må och ha det bra,,

Ja, jag är som jag är, och jag duger. Trots mina fel och brister. Fel och brister har ju alla.

Det här inlägget är en del av mitt terapiarbete, och det känns så jävla gött att få skriva det, berätta det.

När jag sist var hos min psykolog fick jag äntligen min diagnos

Jag är ett Maskrosbarn. Ett maskrosbarn som klarat mig jävligt bra!