Så var det dax

Ja, då var man singel och enastående mamma igen. Många har undrar och ja, så är det. Ibland kan man komma till insikt med att man inte var ämnade för varandra. Att den man levt ihop med kanske inte riktigt var den man trodde i slutändan. Jag är glad att det visade sig nu och inte om 5 år. Och att bli huggen i ryggen det sista man blev gjorde beslutet lättare än någonsin. Det var som att en kringresande varieté som spelade hysterisk musik och den skäggiga damen sa i gäll röst

- gick du på den där, Frida.. Och så skrattade de.. Jag gav dem det längsta fingret jag har på min hand och gick med rak rygg därifrån.

Det som svider är dem två små barnen som jag lämnat efter mig. De är inte mina men i hjärtat är de det❤️❤️

Men jag mår bra, bättre än jag gjort på länge faktiskt. Jag och barnen har fått en härlig och fin trea på stan, men just nu bor vi hos syrran. Trångt men mysigt!

Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man brukar säga.

Ser fram emot vår framtid tillsammans, jag och barnen. Och är det något jag lärt mig av det här är väl att inte rusa in i ngn relation fler gånger. Som det känns nu så vill jag aldrig mer ha en relation. En bra kvinna reder sig själv... Eller?

Nej men på allvar så blir det inga relationer den närmaste tiden och flytta ihop med någon kommer aldrig på fråga.

Nu är det min tid, som gäller. Min och mina älskade barns tid. Vi ska ha roligt tillsammans trots allt tråkigt som hänt och händer i livet just nu. 

Min pappa är ju döende och jag och mina syskon åker så ofta vi bara kan till honom. Han har en aggressiv cancer som äter upp honom. Han ligger nu på palliativa avdelningen och mår så dåligt och har sådan smärta. Idag ska han få åka hem, men för hur länge är det ingen som vet.

Där kan man snacka om att livet är orättvist. Nästan på dagen på sin pensionsdag fick han sin dom. Och sen har det bara gått utför. Min pappa, som både varit psykiskt och fysiskt friskare än oss barn, oavsett ålder. Han har cyklat miltals oavsett väder och vind. Minns så väl den gången det var snöstorm, och 10 minusgrader ute och jag möttes av en stor frusen mustasch på cykel,  på klaffbron... Det var min pappa det, som var på väg hem från jobbet.

Han hade sett fram emot sin kommande pension, att han skulle få gå och påta, snickra och vissla ute i stugan. Sätta lökar, potatis och morötter. Att han skulle få köra traktor, sin älskade traktor..Men så blev det inte. Det är så sorgligt och så otroligt orättvist. 

Idag satt pappa i sin lilla fåtölj, lite solbränd efter att ha suttit ute i solen. Han visslade lite lågt på en sång av Povel Ramel och pillade med snöret i sina byxor. Han tittade upp på mig och frågade

- tror du att jag kan åka ut till stugan med alla slangar och grejer?

- självklart, svarade jag uppmuntrande, då kan du sitta i pergolan i solen och dricka kaffe och ha det gött.

Men jag tror att hans hjärta kommer att gråta när han inser att han inte kommer fram med rullatorn till planteringslandet eller växthuset. Samtidigt som han säkert kan känna glädje bara av att få vara i sin lilla stuga.

Hur länge pappa har kvar är det ingen som vet. Men jag njuter varje dag som jag får ha honom i mitt liv. Även fast jag inte har möjlighet att åka till honom dagligen så samsar eller ringer vi varandra.  Jag Kan i bland få dåligt samvete över det men ibland får man bara inte ihop tiden med jobb och barn. Men nu ska jag börja ta ut närståendedagar för pappa och då får vi längre stunder tillsammans. 

Ja, vem fan har sagt att livet ska vara lätt.

Men allt kommer att bli bra, på det ena eller det andra sättet.. Det vet jag..

Ja just det ja, min bil typ brann igår...men Vem är förvånad?