Igår hade jag ett viktigt möte med min chef där vi samtalade om en specifik elev och dess svårigheter med det sociala samspelet med andra barn. Jag säger att det först handlar om "skojbråk" som sen går över till bråk och att hen har svårt att förstå när gränsen har passerats. Min chef säger då - ja det är roligt så länge det inte gör ont! Och det är då, mina kära vänner som jag, går över gränsen och säger - som flickan sa! Där var min roll som trovärdig pedagog som bortblåst. Jag började gapskratta som jag alltid gör, så gott, åt mina små fadäser. Min chef sa att han blev varm om öronen... Sen var mötet slut!