Fortsätt till huvudinnehåll

Mistluren!

Kan bara tala om för er att försöket att ta ur hårddisken ur datorn har ännu inte hänt!
"Thilde the mistlur" har skrikit mer eller mindre konstant i två dagar. Så jag har knappt hunnit gå på toa.
Just nu sover hon så jag passar på att skriva några rader.

Vi var bjudna på middag härom kvällen. Thilde hade sett ut som en fågelholk i ansiktet hela dagen och skrik av högsta decibel kom ur hennes lilla mun. I bilen på väg dit var hon from som ett lamm. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att de kanske kunde hålla i sig under middagen.

J hade lagat otroligt god mat, tyvärr så hade J början till migrän och såg lite sliten och trött ut. Men försökte hålla god min. (som vi kvinnor gör)och just i den stunden mina vänner tyckte Thilde att det var dax att sätta i gång, munnen öppnade sig och så..... AHHHH!

Man blir ju helt svettig alltså, hon skrek o skrek o skrek. Kvällen slutade med att J ursäktade sig och gick och la sig, stackarn. 5 min senare satt vi i bilen på väg hem, med Thilde, from som ett lamm i sin lilla bilstol.

Ja, vad säger man...

Ett barn är en ängel vars vingar krymper i takt med att benen växer.

NU hör jag henne så tjipp så länge...

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där