Fortsätt till huvudinnehåll

Jag är inte bara mamma

Jag är skådespelare också.
Ja, eller rättare sagt, regisörssysterbarn, därav har jag fått statistroller i två av Mats Arehn´s filmer. Den första filmen som jag var med i heter ”Vita lögner” Jag var väl si sådär 15 år och spelade en ung tjej levande i mitten av 1900-talet i otroligt obekväma kläder.
Jag fick till och med ha strumpebandshållare under klänningen, för verklighetskänslans skull.
Jag skulle spela häpen under ett cirkusnummer och mitt i allt detta utbryter brand i cirkustältet och jag skulle springa ut ur brandhärden.
Självklart ramlar jag och klädassistenten kommer framrusande.
Ja, kan ju säga så här, han frågade inte hur det gick med mig utan
Han brydde sig bara strumpbyxorna.

Filmen ”vita lögner” handlar förövrigt om min familj, med fokus på min mormor men framförallt min morfar, som var en drömmare…(läs lurendrejare)
Enligt min åsikt led han nog av ADHD + en massa annat, men sådana diagnoser fanns ju inte på den tiden. Då var man som man var, inget mer med det.

Handlingen i scenen jag var med i säger ju ett och annat:

Mormor Ingrid ,morfar Palle, min mamma och hennes bror Mats åker tåg genom Sverige. På en station i Småland stiger ett
tivolisällskap på. Palle får börja uppträda på tivolit. Hans stora nummer är de "fantastiska
dansande hönsen från London". Av misstag råkar Palle sätta eld på kulisserna och tivolitältet
brinner upp. Familjen Hagmann flyr utan att ha fått ut gaget.

Ja, vad säger man, jag har det i blodet…


Den andra filmen jag var med i är filmen Oskar Oskar med Björn Kjellman i huvudrollen.

Jag skulle spela en helt vanlig kund på Ica, mycket framträdande roll om jag får säga det själv. Avgörande för hela filmen faktiskt.
En liten detalj bara… Jag är dubbad.
Min Morbror fick träda in med förvrängd röst för att kyldiskarna förde sånt oväsen under inspelningen.


Kommentarer

  1. Du är ju en kändis!! Kan jag få din autograf?

    SvaraRadera
  2. JAmenvisst, vart ska den skickas??:)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där