Fortsätt till huvudinnehåll

Brrrr...

My brukar alltid promenera med sin kompis Mike till plugget. Idag tyckte vi att det var alldeles för kallt för de små liven -18,7 stod de på termometern.
Magnus gick ner och började starta kärran medans My klädde på sig. Sen bar det av. Det var bara det att uppvärmningssystemet lagt av i bilen. Så det var väl kallare i bilen än ute när de hämtade upp en frusen Mike vid vägkanten. Typiskt!

Påminner mig om en bil jag hade en gång, en liten röd. Det var väl ungefär lika kallt som nu och jag skulle hämta upp en stelfrusen Lotta vid tåget i Tullinge. Lotta såg alla härliga och upphettade bilar med glada människor i som susade förbi och hon tänkte, snart kommer Frida med en varm bil. Skönt.
Och då kom jag störtandes, inte röd i lacken utan vit av frost och is. Jag fick t. om skrapa fönsterrutorna på insidan för att det var så jädra kallt. Jag hade fläkten på i tron om att värmen helt plötsligt skulle börja fungera så när jag skrapade rutorna yrde snön, inuti bilen..

En nedkyld Lotta hoppade in i en ännu kallare bil som även erbjöd snöfall och blåst. Jag tyckte det var toppen att Lotta var med så jag fick skraphjälp.
Men som tur var hade vi humöret på vår sida och skrattade oss relativt varma…

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där