Det som började så bra

Jag har aldrig gjort ett pepparkakshus i mitt levande tillstånd och hade aldrig tänkt göra det heller. Jag har inte nerver för det. Speciellt inte med några barn som ska hjälpa till. Bara tanken på det får mitt hår i bakhuvudet att resa sig… brrrrr

Men nu har jag det på det sociala nätverket Facebook att var och varannan har i sin status
” bakar pepparkakshus med barnen”
” glasyr från pepparkaksbyggande i hela köket”
osv..

Så idag när inga barn var hemma slog jag slag i saken, Thilde var såklart hemma, men hon satt nöjdsamt och sög på Barbapappas armar och joddlade medan jag satt och gjorde ritningar på självaste svartbygget.

Sen skulle degen kvalas och skäras i perfekta bitar. Fönster och dörrar får man ju inte glömma att skära ut innan man stoppar in bitarna i ugnen, för då är det kört. Till och med det kom jag ihåg.
När alla bitarna var klara var det dags att fixa ”limmet”.
Min syster Lotta sa
- Vad du än gör, bränn dig inte på sockret! AJ!

Så här långt ser det ju ganska bra ut men så var det dags för glasyr och nonstop och skit…

Ord känns överflödiga i det här läget! Jag skulle ha stått fast vid att INTE baka något pepparkakshus men nu står det här i vardagsrummet och skapar oro i själen…