Fortsätt till huvudinnehåll

En vän för livet

Jag har en Vän, min allra bästa vän T. Vi träffades utanför Ica Jätten i Västegård i Södertälje för ca 20 år sedan. Varken hon eller jag kommer ihåg hur det kom sig att vi stötte ihop, men sen den dagen har vi hörts varenda dag. Och då menar jag, varendaste dag.

Det T inte vet om mig är inte värt att veta, ja hon vet allt. Och jag tror att jag vet det mesta om henne. Det finns liksom inget som är för pinsamt för att berätta för T.
Vi har gjort ALLT tillsammans, festat, gråtit, skrattat, bajsat och semestrat ihop. Vi är väldigt olika men ändå så lika.
En sak vi har gemensamt är att livet kanske inte går sin gilla gång alla gånger. Det händer ofta en massa saker. Och alla saker går inte riktigt som vi vill, men det är det man har skrattet till. Det hjälper i många jobbiga och knasiga situationer.

Som en gång t ex när T varit på date; När daten väl var slut var det dags för avsked. Efter ett kortare Hej då klev hon ur bilen. Och stänger dörren. I samma ögonblick inser hon, smärtsamt men tystlåtet att hon klämt fast fingret, i redan nämnda dörr. Eftersom det var första daten vågade hon inte säga något utan gjorde tappra försök att ta sig loss(utan att öppna bildörren). Han startar bilen och kör iväg varpå T springer med en bit tills bildörren äntligen släpper taget.

T har en urgullig liten son som i 1-års present fick ett Pippitält av oss. Och i helgen skulle det resas. Hon fick hjälp av sin mor som har tummen ungefär på samma ställe som T. Det vill säga, i mitten av handen. T smsade mig under resningen och här kommer den lilla berättelsen:
sms från T:
Hur jävla svårt ska det vara
att få ihop pippitältet
Mamma och jag har äntligen
fått ihop stommen men nu
får vi inte på tyget.
mms från T:

Så här ser det ut nu efter mycket om och men

Smssvar från mig:

Ahhh, det ska byggas från insidan

Sms från T:
Ja men va kul

Samtal:
T: Man får inte in stommen genom den där lilla dörren, men gud, mamma och jag kissar på oss av skratt
Jag: Du måste ju ta isär stommen igen och sen bygga ihop det på innsidan..
T: man får ju inte plats där inne.

mms från T:


Nu ser det ut så här, men det måste va nåt fel mé det här tältet


Ca 1 timme senare,mms:

Nu så! Det var sista gången jag bygger tält!

Det är verkligen en gåva att ha en vän som du T, Du är viktig i mitt liv!

*

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där