Fortsätt till huvudinnehåll

dan före dan före dan före dan före dopparedan

Idag insåg jag att Julafton infinner sig om 3½ dagar.

Helgen har dock passerat smärtfritt.
I lördagskväll var vi bortbjudna på middag till familjen O, och vilken middag det var sen då.
Ja, det var så gott! Blir hungrig bara jag tänker på det.
Efter middag och god dryckesvara började vi spela ”julklappsspelet”. Jag hade handlat en härlig tvål och Magnus och en kökspryl.
Spelet gick ut på att vinna paket, först inslagna och sen öppnar man paketen och då gäller det att vinna det man vill ha. Spelreglerna är för avancerade att skriva ner… Men kul var det.
Hur som helst så slutade det med att jag och Magnus kom hem med en piska och en Boratmankini. Försökte få Magnus att ställa upp på ett foto, men han vägrade, konstigt!
Så i Söndags var vi bjudna hem till H på adventsfika. Hon hade gjort det så mysigt och alla i ”tjejligan” var där. Kul! Det är inte så ofta vi ses alla samtidigt nu förtiden.
Ja, jag ska säga som det är. Visst åkte vi dit för att fika men…egentligen var det för att granska H nya kille T som hon har träffat ett tag nu, och tiden var inne för presentation.
Han fick helt klart MVG och ett stort A i ordning och uppförande. My tyckte dessutom att han var lik Erik i gruppen EMD.

Fina halsdukar har H hunnit göra till oss var och en i sin förälskelse. Jag vill minnas att jag var mer eller mindre handlingsförlamad när jag var nykär och gick runt med ett ständigt illamående. Men och andra sidan, så är det ungefär så jag mår nu också. Man kan alltså säga att det finns en likhet mellan att vara nykär och julstress… hm!

Dagen idag går i tvättmaskinens tecken… så nu har jag inte tid att skriva mer

På återseende


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där