Fortsätt till huvudinnehåll

jag ska klippa din tung

Ja, Jag har nu blivit medlem i viktväktarna. Gick ju in som tungviktare direkt. Applåder behövs icke!
Det är lite ogripbart när man väl sitter där, i grupp, tjocka, hungriga och lyssnar på en vv-fantast som varit smal i 10 år och som berättar hur fantastiskt gott det är med morötter.
Hur som helst så gick jag därifrån med en påse chokladbitar a´la viktväktarna. Dom var förövrigt väääldigt goda!

Lotta umgicks med Thilde under tiden. Jag mötte upp dem efter vägning på ett litet fik på stan. När jag klev innanför dörrarna slogs jag av en arom tillhörande Thilde. Konstigt att man kan känna igen sitt eget barns avföring. Det måste väl ha med intuition och göra. Vad vet jag?!
Hur som haver så såg vi till att Thilde var torr och luktade godare.
Och det är nu det händer!
Vi tar rulltrappan ner en våning för att bege oss ut ur byggnaden.
Då dyker det upp en liten typ som erbjuder oss en varsin skraplott. Glatt tar vi emot lotterna och jag börjar skrapa. Ingen vinst! Det var ju ovanligt. Plötsligt hör jag den lilla typen säga
-Vad har ni för abonnemang till mobilen.
-Tele 2 svara vi båda i kör, men vi ska inte ha något, vi är så nöjda, vi ringer så billigt unt so vajter.
Jaha!??? 1½ timme senare går alltså Lotta med en fin påse i handen innehållande en Ny mobil, ett nytt abonnemang och ett par coola hörlurar, och några hundra fattigare i månaden. Inte nog med det…. vad hade lilla Frida i handen då? En exakt likadan påse innehållande en ny mobil, nytt abonnemang och ett par coola hörlurar och ännu fler hundralappar fattigare i månaden.

Hela den situationen var helt surrealistisk, när vi kom ut visste vi knappt vad vi hade gjort.
Vi tittade ner i påsarna, vi tittade på varandra också påsarna igen och jag skrattade så jag höll på att kissa ner mig. Lotta däremot var lite mer sammanbiten men brast tillslut i skratt!

Ja och nu sitter jag här ,mina kära vänner, utan en fungerande mobil överhuvudtaget.
Det är nån vajsing på simkortet som skulle fungera utan problem enligt den lilla typen.

Så nu ska jag ringa tele 2 och hota dem.
Jag kan ju alltid säga att jag är med i V-väktarna, att jag har en skinnväst med ett stort V på ryggen, Att jag har mina systrar bakom mig. Det verkar ju ha effekt i landet Sverige. Vem vet, jag kanske får vara med i tv också.

Kommentarer

  1. 2.a februari Frida...2:a februari....

    SvaraRadera
  2. Ni kan kanske ångra köpet...det är väl någon sån där konsumentlag...?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där