Fortsätt till huvudinnehåll

dunk dunk dunk....

Ringde och bokade tid på Vårdcentralen häromdagen. Thilde satt på golvet och lekte med en skallra alldeles i närheten.

Damen som svarade var tvär och ifrån norra delen av sverige.

-Du bord åk in akut, sa hon och i samma andetag sa hon irriterat – men va hålls du på mä, va ä rä som låtä?
- Det är min dotter som leker med en skallra, svarde jag
- du må komma o ta ett ekg kl 14.00.
-klockan är 13.30, jag har ingen bil och min dotter ska äta mat först, svarade jag.
- Mä!? har ru ingen pappa tä barnä?
- Jo, men han jobbar *börjar bli irriterad*
- mä du få väl ta o ringa hem han.
- Nä, det går inte.
- nä men då må vi lägg på nu å så spring så fort du kan….

Ska noteras att jag ringde för orytm i hjärtat

Men visst kärring, jag ska springa.. NOT!

Vi kom dit i god tid utan större stress. Och visst, mitt hjärta slår inte som det ska. Det beror på stress enligt läkaren som frågade om jag hade saker runt mig som orsakade stress och sen kom frågan som gjorde att jag nästan reste mig och gick.

- Har du samma pappa till barnen?
-Vad har det med saken och göra, svarade jag.
Vad är det med folk!?

Slutade med att jag fick ta ett blodprov av ytterligare en som inte gått kursen ”medmänsklighet- ett måste om du arbetar med människor” som arbetar där. Så nu ser jag ut som en misslyckad narkoman i armvecket också. Amatörer!

Återbesök imorgon fredag, får se vad som händer då.

Kommentarer

  1. Men Frida då,,,,med tanke på din upplevelse med damen som svarade på läkarstation,,,bad du henne inte att dra så långt pepparn växer? det skulle jag gjort, sen skulle jag ringt till högre bemyndigade personer och berättat allt...så till nästa gång du ska ha kontakt med någon på den vårdcentralen HA mobilen på och spela in vad som sägs...jävla dumma människor det finns....kram Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där