Fortsätt till huvudinnehåll

Finns det hjärterum...

Imorse när jag klev upp slog regent mot fönstret, men nu skiner solen, härligt!
Ändå sitter jag här i mysbyxor och en stor tröja och lyckas inte att komma ut. Thilde, det lilla livet, är sjuk och har haft ett par sömnlösa nätter, och till följd av det har jag inte heller sovit. Hon är alldeles täppt i näsan och har fått sitta i bilstolen och ”sova” i sin lilla säng.
Feber har hon också, stackaren.

Vi hoppas att hon snart frisknar till så både hon och jag får sova om nätterna.

Passar på att ligga och fundera på dopet nu när jag ändå inte kan sova. Ja,det är ju snart dags för det.
Min familj är ganska gigantisk, och nu menar jag att vi är många och inget annat;) hehehe… Bara min närmaste familj är typ 25 stycken.
Vänner har vi ju en del också, trot eller ej, så det blir ungefär 60 pers som kommer. 60 pers!
Min vän H har erbjudit sig att hjälpa mig att baka pajer till alla dessa människor. Hur underbart är det inte att ha en sån vän.
Men Magnus tycker det är oroväckande att jag ligger sömnlös pg a alla förberedande åtgärder inför dopet så han har mer eller beordrat mig att lägga ner det där med maten. Han säger att han ska greja det.. O my lord, säger jag
Sådana här viktiga grejer vet man inte om man vill lägga över i en mans labbar. Då sitter vi väl där och äter Pan pizza och konserverad frukt till efterrätt.
Han vill ju så gärna hjälpa till så jag kanske ska ge mig..???

Jaaameeenaaaa, jag har ju fullt upp med att hitta snygga dukar, servetter och pinaler på nätet, bara det är ju ett heltidsjobb.. hahaha. Vi hemmamammor har det inte lätt;)

Lokalen som vi har hyrt sväljer bara 50 personer, vi hyrde den innan vi sett över hur många det egentligen blev.. korkat va???
Men H har erbjudit sig (igen) att stå under hela dopkalajset, hahaha, Vilken klippa hon är.

Men som det gamla ordspråket säger:

En god avföring är den bästa huvudkudden… eller hur de va…. hahahaha ..

Så jag återkommer om hur saker och ting kommer att arta sig.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där