Fortsätt till huvudinnehåll
Det har varit lite fullt upp här så skrivandet fick jag lägga åt sidan et tag, men nu så har jag en stund över så nu ska här uppdateras.

Kan ju börja med att berätta att jag hade ett läkarbesök här i veckan, systeryster mögel var med som barnakt under tiden. I väntrummet känner jag stanken av vitlök. Jag skyller på lotta och ber henne respirera i annan riktning. När jag sen tar Thilde i famnen är stanken mer påtaglig. Det visade sig att det var Thilde som den här gången spred aromen .Hon hade nämligen en bit vitlök på haklappen som tillkommit av att haklapparna hänger på spishandtaget i köket… ja, ni förstår…

Efter besöket åkte vi till en närliggande kiosk för fullkomligt trycka i oss lunch, inte för att vi var stressade eller så, utan för att vi alltid gör så. Lotta var t o m tvungen att låtsastugga när hon skulle gå tillbaka tll kiosken för at köpa snus. För att det tidsmässigt vore orimligt att äta så fort… ha ha, helt galet.

Sen gick det undan, på 20 min hade vi hunnit äta, åka till en solig och mysig plats, gett Thilde mat som hon också hann äta upp inom den tidsramen… stress stress stress.

Hur kan man vara så överstressad hela tiden. Jag har tex aldrig någonsin kommit försent till mitt arbete, alltid 15-20 min tidig men ändå stressad. Jag tror liksom alltid att jag inte ska hinna. Ett annat exempel är när jag har mycket att göra en dag, som tex, handla, städa, tvätta osv. Är helt överansträngd och vaknar typ 6 och sätter igång. Vid 9 är jag klar och sitter helt grådaskig i soffan. Vad är det för fel på mig…???
Nä, nu ska jag baka lite bullar..

Här kan du se om DU är stressad.

Go kväll

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där