Fortsätt till huvudinnehåll

Det kunde varit du!

Sitter här och bli upprörd, upprörd av att folk lägger ut statusar så som.. Ikea-Trollhättan 1-1. 
För det första så var det så kallade Ikeamordet olycklig slump som gjorde att just den 55-åriga kvinnan och hennes 27-årige son föll offer för Abraham Ukbagabir. 
En fruktansvärt ilsken och hatisk man som precis blivit utvisad från Sverige.
Den 55 åriga kvinnan och hennes 27 åriga son var på tillfälligt besök i Västerås, vilket bevisar att det var en olycklig slump.. Men fortfarande hemskt!

Anton Lundin Pettersson, däremot, var inriktad på sitt mål och planerade det in i minsta detalj. Han attackerade den arena där vår världs viktigaste individer befinner sig. Skolan! Där våra barn befinner sig den mest vakna tiden i sitt liv. Ett ställe där de flesta barn känner sig trygga. Där går Anton Lundin Pettersson, iklädd mask och hjälm och beslutar sig för att ge sig på barn. Vit, svart eller gul spelar ingen roll. De är barn vi pratar om. BARN!! 
En assistent som jobbar på skolan använder sig själv som Sköld, och vem vet hur många barns liv han räddade?

Det jag vill säga är att oavsett vem som blir mördad så är det otroligt tragiskt, svart, vit, brun eller gul. 
Men jag blir jävligt upprörd och rädd när någon ger sig på våra barn. Vad har de gjort, vilka val har de gjort? Svart, brun, gul eller vit, de har inte  fått välja vilket "fodral" de fötts i. Men igår, idag och en tid
Framöver kan jag Lova och oavsett hudfärg har barn Runt om i Sverige varit rädda, rädda att gå till skolan! Föräldrar oavsett hudfärg varit rädda att skicka sina barn, det bästa de har, till skolor runt om i hela Sverige. Jag är en av dem!!!

Och vad det gäller flyktingar, invandrare, nysvenskar eller vad ni än kallar dessa, för mig är de människor , så är det nog så..
De Vill inget hellre än att bo i sitt hemland, sin stad, sin by, men de kan inte. Det pågår krig, korruption och svält och massa annan skit som gör att de inte kan stanna i sitt land. Vad skulle du själv göra om ditt hus, din stad Blev bombat, din familj blir brutalt mördad, skjutna till döds. Skulle du glatt gå och köpa en påse chips och njuta av tillvaron..? Jag kan lova dig att du skulle fly.. Fly fort som satan! För att överleva. Du skulle fly till ett land där du vet att du skulle känna dig trygg. Och du vilja att de tog emot dig med öppna armar och
Hjälpa dig, förstå dig. Du skulle vara ledsen och förkrossad över att behöva lämna allt du ägde och hade, eller/och att  du förlorat din familj, dina vänner. Och om du hade dina barn med dig i flykten så lovar jag att du skulle kämpa, kämpa för ditt och dina barns liv. Och du skulle vilja ha Förståelse för vad du går igenom i det nya, trygga land du flytt till. Men du skulle också längta hem, hem till Sverige, till din stad där du är uppväxt eller bott i. Men så länge det är krig och svält så går det inte. Du skulle behöva stanna i det land, som du flytt till. Du skulle känna utanförskap och hat från människor som pratar ett annat
Språk än du.. Å herre Gud vad du skulle längta hem. Hem till Sverige!
Du skulle vilja söka dig till andra svenskar för att känna gemenskap och förståelse. 
Jag är genuint trött på folk som tror att de barn och vuxna som kommer hit,  gör det
För att de vill. 

Prova att för en sekund sätta dig in i deras situation, känsla och kropp.. En sekund och du skulle kräkas av alla negativa känslor som skulle uppstå...

Allt de vill är att känna sig trygga, sätta sin familj i trygghet. Och tänk, de valde Sverige, vårt vackra land som är en del av världen, universum.. Varför, varför gör de det? Tänk på det!

Men de vill kunna återvända till sitt land, sin stad, sin by så i väntan på det, hjälp till, gör ngt, ställ upp och var en medmänniska. Arbeta aktivt för att stoppa krig och annat skit för att hjälpa dessa
Människor få sin största önskan uppfylld.. Att få åka hem.

Vi är alla människor, vi har alla känslor, gul, vit, svart eller brun.. vi vill alla känna tillhörighet, gemenskap och
Medmänsklighet i svåra stunder.. 

Det kunde ha varit du!






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där