Fortsätt till huvudinnehåll

Tjohooo

Jaha, hur blev det nu då med turen som skulle vända? Va? Va? Kan väl erkänna att jag kände det på mig efter att jag körde in i den där stenen 40 minuter in på det nya året.. Jag liksom anade det på något vis...

Nyårsdagen började med
- leta bankomatkort.. Jag var näst intill hysterisk, det fanns bara inte! Jag letade överallt men det var bara att spärra skiten och beställa ett nytt!
Dagen efter det började med
- leta mobiltelefon.. Då kan jag säga att utbrottet var nära.. Jag letade överallt, tom i soppåsen.. 2 gånger... Med kaffesump och annat smaskigt på händerna var jag Nära till gråt, trodde jag blivit galen. Kyl, frys, tvättkorg, sängar,krukor, väskor, jackor, skor, dusch, i toaletten.. Letade precis överallt.. Utom i kryddhyllan där den givetvis låg. Hur den hamnat där är fortfarande ett mysterium...

Så var det dags att åka till jobbet, första dagen efter sjukskrivning och julledighet. Glatt hoppade thilde och jag in i bilen och hann åka 500 m och då, mina vänner, började motorlampan lysa och en doft av bränt spred sig i kupén. Ringde då hysterisk till min vän som jobbar på en närliggande verkstad. Eftersom jag trodde att vi vilken sekund som helst skulle sprängas i tusen bitar hade vi telefonkontakt ända fram till verkstaden, jag, med gråten i halsen. Väl framme åtgärdas felet snabbt och jag och thilde kunde fortsätta vår färd, mot dagis och jobb. Lite smått stressad men ändå på väg!

Stirrar på motorlampan hela vägen till jobbet och inbillar mig att jag tycker att det luktar konstigt.. Men som jag sa, jag inbillar mig bara..
Stressad hoppar jag ur bilen med väskor och annat krafs och så... PANG! Ipaden, jobbets iPad, åker med skärmen mot asfalten och hela skärmen spricker. Tackarrrrr! Jag har ju ett sånt där jättebra skydd så det ska vara näst intill omöjligt att det händer.. Men den här gången blev det som när man tappar en macka på golvet... Smöret neråt!
Stegar in till min chef och sätter mig så där lite vid sidan av honom så jag slipper se honom i ögonen
-ja, du vet ju att jag haft lite otur senaste tiden
- mmmm, svarar han.
Sen pratar jag, snabbt och stressat om bilen som gick sönder på morgonen och sen drar jag fram Ipaden och öppnar locket och säger -hoppsan!
- men va fan Frida, vad har du gjort i ditt tidigare liv, snacka om dålig karma!
- säg inte så där! Vad fan ska man göra åt det då? Säger jag...
Min chef skrattar gott och ber mig lämna in den till vår IT-gubbe, stig!
Jag får syn på Stig en stund senare och skriker efter honom
-Stig, meine fräuelin!!!!! Och sen skrattar jag högt och ljudligt, men det gör inte Stig han säger lite generat..- nä, det går väl inte...då skrattar jag ännu mer..
Jag visar honom paddan och han ser bekymrad ut och frågar om jag backade över den med bilen?
- det kunde jag ha gjort, men det gjorde jag faktiskt inte.

Ja, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga "so far" om 2014....jameeennaaaa det
Är ju bara den 8,e än så länge...

Mitt 37,e år är på intågande och hur det känns vet jag inte... Hoppas att brevlådan är överöst med presenter och grattiskort när jag kommer hem. Ja, jag vet, men jag är ju barnsligt förtjust i presenter... Aj just löv it!!!! Tomas har hållt på och tissla och tasslat nu ett tag och det gör mig galen att jag inte listat ut det.  Jag Har frågat tusen gånger vilken bokstav det börjar på men han har vägrat att svara och blivit på gränsen till irriterad över min nyfikenhet. Och till slut mina vänner fick jag bokstaven T
- tranplantation?
- tuttar?
- tröja
- tatuering
- trisslot
- tandskydd
- tennislektioner
- tuggummi
- trosor
- tarmsköljning

Nä, jag vet faktiskt inte.. Men det sista på listan skulle nog behövas.. Haha!



Kommentarer

  1. Äh välj nu att fokusera på det bra ;) Och som vanligt, tur att du kan skratta åt eländet!
    Jag tror T som i Tomas, kanske ett löfte i form av en ring
    BigL

    SvaraRadera
  2. Ja, det är väl tur att man kan skratta åt eländet:) T som i Tomas kan nog stämma men inte i form av en ring. Snarare i rött snöre..;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där