Fortsätt till huvudinnehåll

Nu kör vi!

Så var det 2014, firade in det nya året med barnen,vänner, god mat och dryck. Tolvslaget skålades in med Pommac för mig och barnen. För första gången kände jag en lättnad när dånet och det vackra färgerna på himmelen brakade loss, en lättnad för att 2013 var över. Samtidigt blev jag lite sorgsen när jag tänkte på vilket helvetets år jag lämnar bakom mig och i samma stund lycklig, lycklig när jag såg barnen titta med stora, häpnadsväckande ögon mot himlen och deras lycka över tolvslaget. Deras förmåga att leva i nuet.
Jag kramade och pussade barnen extra mycket och delade deras glädje.
Jag tänkte på Tomas som troligtvis befann sig någonstans i Södertälje och släckte ett brinnande soprum. Jag tänkte på oss,och på vad som väntar och på allt fantastisk som vi kommer få vara med om 2014.

Efter det beslöt jag mig för att åka hem. Stortjejerna ville sova kvar så det var Thilde och jag som skulle åka hem i natten. Vi hoppade in i bilen och var tvungna att backa lite hit och dit för att komma på rätt köl. Jag kände att något tog emot... Men istället för att tänka
-oj, här var det något i vägen, jag måste nog backa!
Så kör jag bara på... På en stor jä..a sten. Thilde och jag satt likt 2 rallyförare som körde på två hjul i bilen och det brakade till ordentligt.
Som tur var fanns det bilmekaniker i närheten som kom till undsättning. Vi plockade bort några lösa delar i fronten och la delarna på motorhuven som senare blåste av på motorvägen. Ja, så började mitt 2014. Men vem är förvånad?
Men som ordspråket säger "Den som flyttar ett berg börjar med att bära bort småsten"
Jag gick direkt på berget om man säger så, lyckades flytta stenen en decimeter och det ser jag som en betydande prestation!


Hade tid på vårdcentralen idag och parkerade i anslutande parkeringshus.
Gick upp för den lilla backen och så in genom dörren och Tyckte inte att jag kände igen mig riktigt.
Jag hade trampat in på Fonus. Ironiskt med tanke på allt!
Skrattanfallet var ett faktum och mannen bakom disken såg inte så road ut. Jag utbrister
- jag ska till vårdcentralen egentligen, men det kanske inte spelar någon roll att jag kom hit! Utgången kanske är den samma! Och sen skrattade jag gott, vände på klacken och gick ut!
Tror inte att begravningsentreprenören uppskattade min lyteskomik lika mycket som jag, men va fan, JAG fick skratta iallafall!






Kommentarer

  1. Ska du verkligen ha körkort? Haha!!!!

    BigL

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där