Vem kan segla....

Ja, jag skriver nu mitt första inlägg som ensamstående, enastående mamma!

Jag och Magnus har nu gått skilda vägar. Egentligen gjorde vi det för länge sen, det vara bara det att vi beslöt oss för att gå på varsin stig men i samma skog. Jag har nu valt en ny skog och Magnus likaså.

Just nu är min lilla stig väldigt snårig, trädens grenar hänger sorgset av den tunga lavan som snurrat sig likt sockervadd runt grenarna. Det är kallt, kusligt och ensamt. Jag är rädd och ledsen.

Det var ju inte så här jag hade tänkt att det skulle bli. Jag hade ju tänkt mig att jag och Magnus skulle med lycka och kärlek till varandra, leva tillsammans ända in i döden. Det var det jag trodde. Så även om jag anser att vi tagit rätt beslut så är det med stor sorg jag sagt farväl till Magnus, den eviga krigaren!

Det har varit så jobbigt, svårt och slitsamt senaste tiden att jag inte sovit, inte ätit, bara vandrat runt i lägenheten och varit förvirrad. All min energi har jag, så gott det går, gett till Thilde. My har (tack och lov) varit hos sin pappa och semestrat senaste veckorna, och sluppit ifrån sin mammas brustna hjärta på närmare håll. Hon har dock vetat om hur det legat till och ringt sin mamma varje dag för att höra att allt är ”ok”. Gullunge!

Jag har tappat 8 kg på 2 veckor ca på grund av all stress, tjafs(tyvärr) oro, gråt och allt vad en separation innerbär… nä FY FAN säger jag bara.

I helgen var Thilde med Magnus för första gången också och jag stod helt ensam inför en hel helg utan mina barn… Vidrigt!

Jag säger bara, Tack för min familj, mina vänner som ringt, skrivit fina saker till mig på FB, kommit och bytt av varandra för att jag inte skulle behöva vara ensam i helgen. Tack till alla ni som orkat med mig, mina tårar, min ilska och mina vinflaskor. Ni är fantastiska, vad skulle jag göra utan er??<3

Långt där framme skymtar jag dock en ny skog. En ljus och fin lövskog, där Solens strålar letar sig fram genom trädkronorna och träffar marken där vitsipporna växer och i oändlighet. Där ska jag gå, hand i hand med mina barn och känna lycka.. men det är långt kvar dit, men jag kämpar på…

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror? 
Vem kan skiljas från vännen sin 
utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind, 
jag kan ro utan åror, 
men ej skiljas från vännen min 
utan att fälla tårar.