Fortsätt till huvudinnehåll

Vem kan segla....


Ja, jag skriver nu mitt första inlägg som ensamstående, enastående mamma!

Jag och Magnus har nu gått skilda vägar. Egentligen gjorde vi det för länge sen, det vara bara det att vi beslöt oss för att gå på varsin stig men i samma skog. Jag har nu valt en ny skog och Magnus likaså.

Just nu är min lilla stig väldigt snårig, trädens grenar hänger sorgset av den tunga lavan som snurrat sig likt sockervadd runt grenarna. Det är kallt, kusligt och ensamt. Jag är rädd och ledsen.
Det var ju inte så här jag hade tänkt att det skulle bli. Jag hade ju tänkt mig att jag och Magnus skulle med lycka och kärlek till varandra, leva tillsammans ända in i döden. Det var det jag trodde. Så även om jag anser att vi tagit rätt beslut så är det med stor sorg jag sagt farväl till Magnus, den eviga krigaren!

Det har varit så jobbigt, svårt och slitsamt senaste tiden att jag inte sovit, inte ätit, bara vandrat runt i lägenheten och varit förvirrad. All min energi har jag, så gott det går, gett till Thilde. My har (tack och lov) varit hos sin pappa och semestrat senaste veckorna, och sluppit ifrån sin mammas brustna hjärta på närmare håll. Hon har dock vetat om hur det legat till och ringt sin mamma varje dag för att höra att allt är ”ok”. Gullunge!

Jag har tappat 8 kg på 2 veckor ca på grund av all stress, tjafs(tyvärr) oro, gråt och allt vad en separation innerbär… nä FY FAN säger jag bara.

I helgen var Thilde med Magnus för första gången också och jag stod helt ensam inför en hel helg utan mina barn… Vidrigt!

Jag säger bara, Tack för min familj, mina vänner som ringt, skrivit fina saker till mig på FB, kommit och bytt av varandra för att jag inte skulle behöva vara ensam i helgen. Tack till alla ni som orkat med mig, mina tårar, min ilska och mina vinflaskor. Ni är fantastiska, vad skulle jag göra utan er??<3

Långt där framme skymtar jag dock en ny skog. En ljus och fin lövskog, där Solens strålar letar sig fram genom trädkronorna och träffar marken där vitsipporna växer och i oändlighet. Där ska jag gå, hand i hand med mina barn och känna lycka.. men det är långt kvar dit, men jag kämpar på…

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror? 
Vem kan skiljas från vännen sin 
utan att fälla tårar?
Jag kan segla förutan vind, 
jag kan ro utan åror, 
men ej skiljas från vännen min 
utan att fälla tårar.




Kommentarer

  1. Kära Frida . så fint du har skrivit. jag blir så rörd och jag hoppas att du snart kommer till stigen så du får njuta av livet med dina flickor (mina underbara barnbarn) Stor kram / Mamma

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där