Fortsätt till huvudinnehåll

tut tut tut

Nu har det återigen blivit långt mellan skrivandet. Det händer alltid så mycket så bloggen ”faller mellan stolarna” som man brukar säga. Senast i natt for exampel, slutade Thilde att andas huxflux. Ska tilläggas att hon är jätteförkyld, har feber och hosta. Ambulansen var här på ett kick och innan vi visste ordet av befann vi oss på Hudding Sjukhus. Det visade sig vara falsk krupp i kombination med mycket slem. Så efter en del medicinintag satt vi i bilen på väg hem med en liten skrutt som var helt slut efter att ha skrikit över att träffa en massa okända människor som dessutom rörde henne och skapade en massa obehag i form av masker som träddes på ansiktet. Thilde har ju svårt med folk i största allmänhet så det här var ju inte kul. Men nu är vi hemma. Vet någon som kommer att bli avundsjuk på Thilde för att hon fått åka plingplongtaxi, det är lilla My. My har alltid önskat att få färdas i ett sådant fordon så mitt i kaoset kom jag att tänka på henne och drog fram kameran och förevigade stunden med ett foto. Tog även med masken hem(till my) som Thilde inhalerade i och en massa annat smått och gott så skötväskan gick knappt att stänga när vi åkte hem förMy har ju, ända sen hon var 3 år sagt att hon ska bli hjärnkirurg. Och det ska självklart uppmuntras....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där