Fortsätt till huvudinnehåll

Bränn bränn...

Nu har ytterligare en helg passerat friktionsfritt. Det har varit fullt med aktiviteter, mestadels utomhus. I fredags var vi hemma hos mina svärföräldrar och kollade på hockeymatchen mellan Södertälje och Modo. SSK spelade om plats i elitserien, kan ju bara säga så här, Jag var inte upprymd när vi åkte hem precis. Medans vi tittade på hockey passade My på att fastna i en babygunga som hon av någon anledning ville pressa sig ner i. Men Magnus lyckades få ur henne ganska smärtfritt medans hennes mor förevigade stunden och skrattade. Lördag morgon begav vi oss iväg med fulla ryggsäckar till skog och mark. Engångsgrillen vi haft i förrådet i snart 1 år var huxflux putsväck. Men My, den klippan, sprang in i affären med hundralappen i handen och fixade engångsgrillen. Hon kom ut, skrattandes, och berättade vad kassörskan sagt när My, 140cm lång, kom fram till kassan.
- Vad ska du göra med den där?
- Grilla, svarade My
- Ska du grilla ett hus? Sa kassörskan och tittade misstroget på My.
- Nähä, sa My och skrattade, jag ska grilla korv.
- Jaha, då får du köpa den.
Ja jag säger då de. Om en 10-årig flicka ska ”grilla” upp ett hus, köper hon väl inte en grill. En ask tändstickor vore väl mer till pass till en sådan aktivitet.

30 min senare satt vi vid vattnet på en filt i solen. Grillen var tänd, barnen var glada, mamman och pappan likaså.
Magnus skulle ”självfallet” sköta grillningen. Vill bara ta tillfället i akt att tala om att en engångsgrill skall användas på icke brännbart underlag. Tur att jag packat ner saft som ”uträknat” skulle användas till släckningsarbetet av eldsvådan som höll på att bryta ut i en av Södertäljes skogar. Så tack Frida, här får du en medalj för en fin insats! Mätta och glada åkte vi hem.




Barnen hann inte mer än äta upp frukosten så satt dom på cyklarna i det vackra vädret. Jag, Magnus och Thilde var inte riktigt lika snabba, men till slut kom vi iväg på en promenad.
Efter lunchbestyr med allt vad det innebär begav vi oss iväg på en promenad till Torekällberget, pust och stön upp för backen och så var det stängt! Det fick istället bli ”gissa huset” från toppen av berget vid väderkvarnen. Tänk vad Södertälje är vackert ändå.


Imorgon ska jag ringa ett jobb som jag blivit tipsad om, de verkar angelägna att jag ska börja jobba där. Jag Kan ju bara jobba 2 månader för sen ska jag vara föräldraledig igen. Ja, vi får väl se vad de har att erbjuda.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där