Klättrar...

Jag har hamnat i någon konstig orkeslöshet. Fy vad jobbigt det är. Som nu t.ex. sitter jag med pyjamas och raggsockor på mig och klockan är 12.30 och mäktar inte att komma längre än så, känns det som. Tror allvarligt att jag behöver börja jobba. Inte för att det inte är mysigt att vara hemma med Thilde, för det är det bästa som finns, men det är allt annat runtomkring. Arbetskamrater, känna sig behövd och allt det där. Visst är jag behövd mer än någonsin här hemma och har en viktig uppgift att ta hand om Thilde, ABSOLUT! Och Visst träffar man människor och är social fast man är mammaledig, men det är inte riktigt samma sak. Inte för mig i alla fall. Man ses ett par timmar, pratar avföringskonsistenser(mammor) dricker kaffe, babblar om ditt och datt och sen går man hem igen.

Jag är ju också lite utav en rutinfetichist, inte att jag prompt måste göra exakt samma saker varje dag, men tycker att det är skönt att komma upp på morgonen och komma iväg och göra det man ska. Rutiner är ju verkligen något man har när man har småbarn också, men återigen, inte på samma sätt. Drömmen vore ju att arbeta halvtid så jag fick jämna doser av det jag älskar mest. Mina barn och arbeta.

My har förövrigt hamnat i samma grop som jag vilket oroar mig. Hon är orkeslös och har ont överallt och hela tiden. My och jag har alltid haft en telepatisk relation, vi känner varandras känslor, vilket kan vara på både ont och gott. Så nu känner hon väl mina känslor eller rentav tvärtom. Hon hade en sådan period för ett par år sedan också men då beslutade jag och hennes far oss för att ta henne till BUP. Det onda gav sig efter ett besök hos ”pratdoktorn”.


Både Niklas(Mys pappa) och jag var med på det besöket och medans ”pratdoktorn” pratade med oss fick My rita på en stor Whiteboardtavla. När Niklas och jag vänder oss om har den lilla tokstollan skrivit SNOP på tavlan och frågar mig i mitt generande tillstånd hur man stavar till snopp. Hahaha, gud vad vi skämdes. Det kändes som att just där och just då var snopp ett ord som vi inte ville att My skulle bruka. Men ”pratdoktorn” gjorde inget stort av det och Niklas och jag slapp åka polisbil därifrån. Vi ska idag kontakta dem igen, det är aldrig att ta hjälp när man inte riktigt vet hur man ska ta sig ur en ond spiral. My kommer att få sin kraft tillbaka och jag likaså.