Fortsätt till huvudinnehåll

Dra in magen så jag kommer förbi å fram

Är inne på min tredje dag på mitt ”nya” liv. Det känns ok att bara äta proteiner än så länge. Tjuvvägde mig i morse och vågen visade -3,7 kg. Så jag gick med lättare steg mot bilen i morse. Jag liksom flög fram.. Ja, eller nästan...

Min chef och jag delar numer kontor. Tydligen så delade vi mer än så. internetkabel, skrivarkabel, kontorsstol och skrivbord delade vi också. Så det har varit ett evig kopplande fram och tillbaka bakom skrivbordet. Min chef är 2 meter lång och kommer inte in bakom skrivbordet så det är jag som fått kasta mig till kablarna för byte.
Jag bestämde mig för att ta saken i egna händer och ringde IT-ansvarig och det löste sig relativt fort.. skrivarkabel,kontorsstol och skrivbord delar vi på fortfarande men det går. 

Jo då, vi har det riktigt mysigt på kontoret. Min chef upplever nog mig som ganska slarvig då han knappt ser skärmen på sin dator pga alla mina papper, post-it, nycklar, vattenflaskor, almanackor.  Men som jag sa till honom idag Det är bara att gilla läget nu när vi faktiskt är som en familj. Varför sa jag det? Han skrattade gott i alla fall.

Han förundrades också över min kost
- bantar inte du, sa han när jag hade en bit kyckling i mungipan.
-Du äter ju hela tiden!!!
Ja, det är lite det som är grejen och jag försökte i korta drag förklara vad jag
Höll på med.. Han slutade nog lyssna efter andra meningen. 
För det första pratar jag så snabbt och för det andra så orkar han nog inte höra min röst mer den dagen eftersom jag hela tiden pratar, skrattar eller sjunger på jobbet. Han sa nämligen tidigare på dagen 
 - har du hört talas om Spotify?

Ja ja, han får gilla läget helt enkelt.

Som jag brukar säga; jag gör mig bäst live!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där