Fortsätt till huvudinnehåll

Kom och håll om mig..

Nu har det hänt, det jag på något konstigt sätt aldrig trodde skulle hända.
På mindre än tre månader har jag förlorat båda mina föräldrar.
Min mamma som lämnade jordelivet den 17 maj och i går den 23 augusti var det pappas tur.
Vi bosatte oss på palliativa avdelningen på fredag morgon och var där dygnet alla timmar. Ända tills pappa somnande in kl 10.44 på söndagmorgon. Vi satt i fotöljer, vi låg på golvet, vi lutade oss mot väggar och ibland slumrade vi till i omgångar. Så fort vi vaknade till kände vi på pappa, är han kall eller varm? Andas han? Vad har han för färg? Tre dygn av kaos, tre dygn där vi kastades mellan en massa olika känslor, tre dygn av skratt och tårar, tre dygn av minnen. Vi lyssnade på Magnus och Brasse som vi är uppväxta med hos pappa och som vi praktiskt taget kan utan till. Powel Ramel och Hasse och Tage spelades oxå där inne på rum 6.

När pappa väl somande in var det som att trycka på en knapp, tårarna fullkomligt strömmade ur min kropp och min första tanke var att jag skulle ringa mamma. Och det liksom ”slog” mig att jag inte har min mamma eller pappa kvar i livet. Det blev så påtagligt på något sätt.
När vi packat ihop pappas saker och tagit ett sista farväl var det som om vi knappt kunde slita oss från avdelningen. Vi har varit där så länge nu och hela palliativa avdelningen med dess personal har blivit som en ”familj”. Vi har skojat, skrattat och gråtit tillsammans med de flesta i personalen. Vi har sörjt flera personer bortgång under pappas vistelse där. Och det kändes sorgligt att lämna de andra patienterna som är kvar och som vi lärt känna under tiden .

När jag kom hem va det som att gå rakt in i kaklet. Jag hamnade i ett ”stirr” på balkongen. Och där blev jag sittandes och bröt ihop var och varannan sekund.
Det blev så mycket som hände i hjärnan. Tanken på hur mina barn upplever mig som mamma, Vad har jag gjort eller inte gjort som påverkar deras framtida liv.
Sorgen av att min mamma eller pappa inte fick se att jag gifte mig, att pappa aldrig fick ”lämna över” mig.
Att mamma och pappa de senare åren aldrig fick se mig riktigt lycklig, lugn och harmonisk. Att allt jag företagit mig de senaste åren gått skepprätt åt helvete rent ut sagt...
Mycket tankar på barndomen och då och nutid.. fy fasen vad vidrigt att känna att avsluten inte blev bra, eller rättare sagt så ångrar jag att jag inte öppnat mig mer för mina föräldrar... innan de dog. Nu kanske de vet precis hur jag känner och tänker och det gör också ont i hjärtat.

Vi klev in på Fonus idag och där möttes vi av stora ögon
  • japp, nu är vi här igen, sa vi.
Albera, denna underbara begravningsentreprenören gav oss en statistik på att under sin livstid går man i snitt igenom 1,3 begravningar. Vi är inne på vår tredje på ca 3 månader så vi har väl fyllt vår kvot nu. Nu får det fanimej vara bra med elände.

Mitt nästa blogginlägg ska innehålla något skoj för omväxlings skull, kanske rent av något roligt som hänt.. kanske kan det innehålla ordet kärlek, kanske glädje, kanske förväntan.. vem vet!?

Mamma och pappa, ta hand om varandra nu. Ta hand om kärleken, skratten, tårarna. Förstå varandra och ge varandra frihet att vara som ni är. Bry er om varandra och stötta varandra i både gott och ont. Nu har ni chansen att vara NI, ta vara på den. Ni vet nu att ni längtat efter varandra en hel livstid så ta vara på det och njut. Ni är värda att älska och att bli älskade av varandra. Det är både med glädje och sorg jag ser er återförenas. Glädje för att ni får vara tillsammans och sorg för att ni gått alla dess år på jordelivet med varandra i tankarna men inte fått glädjen att få vara tillsammans.

På det sättet har ni lärt mig att jag ska försöka leva i nuet, göra det jag känner för, älska när och vem jag vill och inte vara rädd att visa mina känslor. Att älska någon är lätt, men att bli älskad lika mycket tillbaka är svårare. Jag tänker inte vara med någon som inte vill vara med mig. Jag vill bli älskad så mycket som ni älskade varandra.. annars får det va!

Vi ses snart mamma och pappa och vilken hejdundrande fest vi ska ha!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där