Fortsätt till huvudinnehåll

Kom och håll om mig..

Nu har det hänt, det jag på något konstigt sätt aldrig trodde skulle hända.
På mindre än tre månader har jag förlorat båda mina föräldrar.
Min mamma som lämnade jordelivet den 17 maj och i går den 23 augusti var det pappas tur.
Vi bosatte oss på palliativa avdelningen på fredag morgon och var där dygnet alla timmar. Ända tills pappa somnande in kl 10.44 på söndagmorgon. Vi satt i fotöljer, vi låg på golvet, vi lutade oss mot väggar och ibland slumrade vi till i omgångar. Så fort vi vaknade till kände vi på pappa, är han kall eller varm? Andas han? Vad har han för färg? Tre dygn av kaos, tre dygn där vi kastades mellan en massa olika känslor, tre dygn av skratt och tårar, tre dygn av minnen. Vi lyssnade på Magnus och Brasse som vi är uppväxta med hos pappa och som vi praktiskt taget kan utan till. Powel Ramel och Hasse och Tage spelades oxå där inne på rum 6.

När pappa väl somande in var det som att trycka på en knapp, tårarna fullkomligt strömmade ur min kropp och min första tanke var att jag skulle ringa mamma. Och det liksom ”slog” mig att jag inte har min mamma eller pappa kvar i livet. Det blev så påtagligt på något sätt.
När vi packat ihop pappas saker och tagit ett sista farväl var det som om vi knappt kunde slita oss från avdelningen. Vi har varit där så länge nu och hela palliativa avdelningen med dess personal har blivit som en ”familj”. Vi har skojat, skrattat och gråtit tillsammans med de flesta i personalen. Vi har sörjt flera personer bortgång under pappas vistelse där. Och det kändes sorgligt att lämna de andra patienterna som är kvar och som vi lärt känna under tiden .

När jag kom hem va det som att gå rakt in i kaklet. Jag hamnade i ett ”stirr” på balkongen. Och där blev jag sittandes och bröt ihop var och varannan sekund.
Det blev så mycket som hände i hjärnan. Tanken på hur mina barn upplever mig som mamma, Vad har jag gjort eller inte gjort som påverkar deras framtida liv.
Sorgen av att min mamma eller pappa inte fick se att jag gifte mig, att pappa aldrig fick ”lämna över” mig.
Att mamma och pappa de senare åren aldrig fick se mig riktigt lycklig, lugn och harmonisk. Att allt jag företagit mig de senaste åren gått skepprätt åt helvete rent ut sagt...
Mycket tankar på barndomen och då och nutid.. fy fasen vad vidrigt att känna att avsluten inte blev bra, eller rättare sagt så ångrar jag att jag inte öppnat mig mer för mina föräldrar... innan de dog. Nu kanske de vet precis hur jag känner och tänker och det gör också ont i hjärtat.

Vi klev in på Fonus idag och där möttes vi av stora ögon
  • japp, nu är vi här igen, sa vi.
Albera, denna underbara begravningsentreprenören gav oss en statistik på att under sin livstid går man i snitt igenom 1,3 begravningar. Vi är inne på vår tredje på ca 3 månader så vi har väl fyllt vår kvot nu. Nu får det fanimej vara bra med elände.

Mitt nästa blogginlägg ska innehålla något skoj för omväxlings skull, kanske rent av något roligt som hänt.. kanske kan det innehålla ordet kärlek, kanske glädje, kanske förväntan.. vem vet!?

Mamma och pappa, ta hand om varandra nu. Ta hand om kärleken, skratten, tårarna. Förstå varandra och ge varandra frihet att vara som ni är. Bry er om varandra och stötta varandra i både gott och ont. Nu har ni chansen att vara NI, ta vara på den. Ni vet nu att ni längtat efter varandra en hel livstid så ta vara på det och njut. Ni är värda att älska och att bli älskade av varandra. Det är både med glädje och sorg jag ser er återförenas. Glädje för att ni får vara tillsammans och sorg för att ni gått alla dess år på jordelivet med varandra i tankarna men inte fått glädjen att få vara tillsammans.

På det sättet har ni lärt mig att jag ska försöka leva i nuet, göra det jag känner för, älska när och vem jag vill och inte vara rädd att visa mina känslor. Att älska någon är lätt, men att bli älskad lika mycket tillbaka är svårare. Jag tänker inte vara med någon som inte vill vara med mig. Jag vill bli älskad så mycket som ni älskade varandra.. annars får det va!

Vi ses snart mamma och pappa och vilken hejdundrande fest vi ska ha!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Så var det dax

Ja, idag flyttade min chef ut, så vi är numera särbos. Vi skildes åt som vänner trots att att han drog ur kabeln ur min dator precis när jag satt med ett viktigt dokument som givetvis inte sparades. kommer du slå in näsbenet på mig nu? Undrade han. Nä, nu gör vi den här separationen så bra det bara går och håller god ton mot varandra, sa jag. Han svarade – Ja, du kan ju det här med separationer, det här är min första. Jag vet inte hur jag ska betee mig. Ta bara din kartong och gå, sa jag och la baksidan av handen mot min panna bara gå.... Men Frida, ska jag inte glömma något så jag måste komma tillbaka, en orsak för att komma hit igen? Jamen lämna den där fula plast orkidèen då om det känns bättre.. Han lyfte sin kartong i ett skratt och lunkade iväg. 30 minuter senare var han tillbaka för att hämta blomman och höra hur jag mådde.. haha.. Nu vidare till en helt annan sak...en liten mer allvarlig sak. I går tog jag mod till mig att p...

Dan före dan

Idag är det da'n före skära-bort-något-från-kroppen-dagen. Är lite spänd på vad som komma skall men förhoppningsvis är det bara en kondylombakterie som blossat upp.. Nä, det är inget att skoja om, men ibland måste man se saker från den humoristiska sidan för att orka med... Helgen har passerat och den var mysig och fantastisk på alla sätt och vis. I lördags var hela familjen,och en yxa, ute i skog och mark och skövlade skog. Nä, vi betedde oss som sig bör och tog grenar och stockar som redan låg på marken som vi gick loss på med yxan. Det var ljusstaketillverkning som gällde eftersom vi tidigare i veckan varit på schurgard  och inte hittat en enda julgrej. Förutom två ljuskulor och 2 tomtar. Det andra Står väl längst in under ett bord eller liknande. Ja, då fick det bli egentillverkade grejer.. Jo då, jag Köpte lite stjärnor på rusta också till fönstren, kändes lite överkurs att sitta och göra stjärnor oxå, någon hejd får det vara. På söndagen var det bakning för hela slanten. ...
Ja, då var man singel och enastående mamma igen. Många har undrar och ja, så är det. Ibland kan man komma till insikt med att man inte var ämnade för varandra. Att den man levt ihop med kanske inte riktigt var den man trodde i slutändan. Jag är glad att det visade sig nu och inte om 5 år. Och att bli huggen i ryggen det sista man blev gjorde beslutet lättare än någonsin. Det var som att en kringresande varieté som spelade hysterisk musik och den skäggiga damen sa i gäll röst - gick du på den där, Frida.. Och så skrattade de.. Jag gav dem det längsta fingret jag har på min hand och gick med rak rygg därifrån. Det som svider är dem två små barnen som jag lämnat efter mig. De är inte mina men i hjärtat är de det❤️❤️ Men jag mår bra, bättre än jag gjort på länge faktiskt. Jag och barnen har fått en härlig och fin trea på stan, men just nu bor vi hos syrran. Trångt men mysigt! Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man brukar säga. Ser fram emot vår framtid tillsamman...