Fortsätt till huvudinnehåll

Zoo zoo, vi ska gå på zoo

Har varit hos min kära moder i dag. Jag, Lotta och barnen styrde kosan till stallarholmen på eftermiddagen. Mysigt att kramas med mamma lite. Vi åt mat och drack kaffe.
Inne i mammas sovrum har hon en anslagstavla med bilder på olika händelser i livet. Barnen, barnbarnen,sin bror och annat smått och gott. Ett av fotona är på Thatcher. Thatcher var en döskalleapa vi hade en gång i tiden. Jag gick i högstadiet och kom hem efter skolan. Nisse mötte mig i vardagsrummet med den där söta lilla apan som låg och sov så gott i hans famn. Åhhh, hon var så söt och jag klappade försiktigt Thatcher på huvudet och vips så befann sig både hennes tänder och mun runt min näsa.. Ganska hårt.
-Apjävel! Skrek jag och gick in på mitt rum. Det var vårt första möte.
Men vi fann varandra till slut men Nisse var nog favoriten. Hon älskade att ligga på nisses bröst när han var utan tröja och det hände några gånger att hon kissade i nisses trattbröst. Nisse uppskattade det inte något vidare med tanke på den otroliga bacillskräck han led utav när han var yngre.

Jag var på den tiden ihop med en kille som hette Fredrik och Thatcher var med några gånger hemma hos honom. Hon var väldigt svartsjuk på Fredrik och gillade inte när vi pussades. Så en gång när Fredrik hade gjort chokladpudding doppade hon både händer och fötter i den kladdiga chokladen och sprang runt i hans säng! Inte så populärt!

Hemma hos oss förstörde hon saker för tusentals kronor och bekanta som var "apvakt" och som inte var uppmärksamma blev av med både pengar och hela badrumsinredningar.

Det visade sig sen att Thatcher inte hade suttit i karantän och var tvungen att överlämnas till någon, vet inte vem.
Kändes lite olustigt när man en vecka innan blivit biten i skallen så det blödde när en hund attackerade henne och hon blev helt galen och skrek och bet.
Men jag verkar ju ha klarat mig från att få någon konstig smitta... Eller?

Vi har haft en del djur i min uppväxt. Fåglar, hundar, katter, iller,vandrande pinnar you name it... Och inte ett enda djur har varit "normalt". Dem har varit Galna, konstiga eller helt enkelt knäppa.

När jag träffade mys pappa, Niklas, fick jag en fin present utav honom. En minigris. Egon.
Han var världens gulligaste och var lika lång som ett sugrör. Så söt och så snäll.
6 månader senare visade det sig att han inte var någon minigris, han var av sorten vietnamesiskt hängbuksvin. . Han blev stor som ett as och stark! Han åt upp våra kläder, golv,väskor, skor, mattor, gardiner, ja allt! Han var väldigt lydigt och lyssnade väldigt bra på oss men så fort vi inte såg... Oj oj.
Smart var han också. Han lärde sig att stänga garderoben efter han ätit upp några knappar på en skjorta för att det inte skulle märkas.
Han skällde som en hund och älskade att åka iskana på vintern. När han var liten och söt så fick han självklart sova i vår säng. 130 kg senare var det inte lika roligt men han vägrade sova någon annan stans så jag och Niklas fick en liten bit av madrassen och Egon resten.
Ja, den där grisen gjorde både mig och Niklas 10 år äldre av all huvudvärk han ställde till med. Men vi skrattade mycket också. Egon var världens finaste gris<3

Men vi insåg att det inte skulle fungera så till slut fick han bosätta sig på en ridskola i mölnbo. Fy vad sorgligt det var att lämna honom där. Hans sorgsna blick och skrik när vi åkte därifrån. Usch!
Samma natt som vi lämnat honom hade vi båda svårt att somna efter tomheten som Egon lämnade. Jag somnade till slut och när jag vaknade var Niklas borta. På köksbordet låg en lapp
"Jag har åkt till Egon"
Niklas hade legat vaken hela natten. Vid 4 tiden gick han upp, kokade makaroner (Egons favorit) och åkte till mölnbo. Bröt sig in i ladan där Egon bodde, han la sig bredvid, med armarna om Egon och somnade. Rödgråten kom han hem på förmiddagen. Vi tyckte det var hemskt att lämna bort honom men med tanke på att han konstant växte så visste vi båda att det inte skulle fungera.

Vi åkte och hälsade på Egon ganska ofta i början och varje gång vi åkte därifrån så skrek han, högt! Så vi slutade att åka dit, både för hans och våran skull.

Niklas och jag pratar ofta om honom och skrattar gott. Han var ju vårt första "barn" som lämnade många fina minnen hos oss och fler därtill!






Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där