Efter en sömnlös natt var det dags att åka till sjukhuset. Jag var där 20 minuter före utsatt tid och blev sittandes i ett väntrum där jag, som vanligt, scannade av människorna som satt där i landstingets röda stolar, om hur deras liv ser ut,och varför dem satt där och väntade på sin tur. Gift, ogift, lycklig, olycklig... Undrar varför jag alltid gör så? Målar upp en slags bild av någon persons liv.. Men jag tycker själv att det är ganska underhållande.
-Amalia Eriksson, hörde jag. Det tog väl någon hundradelssekund innan jag kom på att det var jag.
Jag skakade en kall läkarhand och sa mitt tilltalsnamn, Frida.
Läkarens namn lade jag inte på minnet utan jag tog rygg på honom in i ett stort undersökningsrum.
Jag tog av mig jackan och satte mig ner och utbrast
-hur lång tid har jag kvar?!
Läkaren, som förövrigt var av asiatiskt ursprung, skrattade till lite och sa att det var minsann ingen fara, och berättade sen hur läget var och att dem egentligen inte visste så mycket.. Därav det nya provet.
Hopp upp i stolen! Alltså den synen, när man ligger där. Man ser sina blekfeta och orakade ben. Jag hade ett par löjliga barnstrumpor på mig med en orm som slingrar sig på foten och mitt i allt det tittar en asiatisk man upp mellan benen... Han klämde och kände och gjorde ultraljud och det såg "fint" ut, som han uttryckte det.
Sen kom vi till självaste "klippet"
En sköterska kom in och skulle "hålla handen" och vara någon slags hjälpreda med bitarna som skulle läggas i en burk.
Bakom mig fanns en storbilds-tv där doktorn och sköterskan kunde se hur det såg ut "in there"
- du kan titta om du vill, sa den gulliga lilla sköterskan. Jag vänder upp huvudet, och den syn som slog emot mig.. -Men fy fasen, utbrister jag. -Usch! Trodde aldrig att jag skulle säga så om min egna livmodertapp. Men det såg ett skalat plommon eller nåt och när det blev så där stort liksom.. Nä fy!
Det är då det händer,
Tydligen så smetar dem in hela tjockarongen med jod. Jod är av färgen brun och den asiatiska läkaren håller vätskan i en liten genomskinlig mugg, han håller den sådär mellan topparna på fingrarna och två topsliknande föremål i den andra handen. Jag kunde nästan se honom säga det...
- mela lis? Jaha, Där sitter han och käkar sushi...
Skrattet bara bubblade i magen, men jag lyckades häva det... Som tur var!
Klipp klipp och sen var det klart! Det var lite obehagligt och det kändes, men värst var det när jag gick mot bilen. Trodde jag skulle få framfall och kräkas samtidigt..
Resten av dagen hade jag "förvärkar" och jag fick en sån satans huvudvärk. Tror spänningen släppte för jag Kände mig lugn, lugn av att dem kollat igenom hela verkstan utan att hitta någon knöl eller liknande.
Svar om 4-6 veckor men nu har jag släppt det och gått vidare...
-Amalia Eriksson, hörde jag. Det tog väl någon hundradelssekund innan jag kom på att det var jag.
Jag skakade en kall läkarhand och sa mitt tilltalsnamn, Frida.
Läkarens namn lade jag inte på minnet utan jag tog rygg på honom in i ett stort undersökningsrum.
Jag tog av mig jackan och satte mig ner och utbrast
-hur lång tid har jag kvar?!
Läkaren, som förövrigt var av asiatiskt ursprung, skrattade till lite och sa att det var minsann ingen fara, och berättade sen hur läget var och att dem egentligen inte visste så mycket.. Därav det nya provet.
Hopp upp i stolen! Alltså den synen, när man ligger där. Man ser sina blekfeta och orakade ben. Jag hade ett par löjliga barnstrumpor på mig med en orm som slingrar sig på foten och mitt i allt det tittar en asiatisk man upp mellan benen... Han klämde och kände och gjorde ultraljud och det såg "fint" ut, som han uttryckte det.
Sen kom vi till självaste "klippet"
En sköterska kom in och skulle "hålla handen" och vara någon slags hjälpreda med bitarna som skulle läggas i en burk.
Bakom mig fanns en storbilds-tv där doktorn och sköterskan kunde se hur det såg ut "in there"
- du kan titta om du vill, sa den gulliga lilla sköterskan. Jag vänder upp huvudet, och den syn som slog emot mig.. -Men fy fasen, utbrister jag. -Usch! Trodde aldrig att jag skulle säga så om min egna livmodertapp. Men det såg ett skalat plommon eller nåt och när det blev så där stort liksom.. Nä fy!
Det är då det händer,
Tydligen så smetar dem in hela tjockarongen med jod. Jod är av färgen brun och den asiatiska läkaren håller vätskan i en liten genomskinlig mugg, han håller den sådär mellan topparna på fingrarna och två topsliknande föremål i den andra handen. Jag kunde nästan se honom säga det...
- mela lis? Jaha, Där sitter han och käkar sushi...
Skrattet bara bubblade i magen, men jag lyckades häva det... Som tur var!
Klipp klipp och sen var det klart! Det var lite obehagligt och det kändes, men värst var det när jag gick mot bilen. Trodde jag skulle få framfall och kräkas samtidigt..
Resten av dagen hade jag "förvärkar" och jag fick en sån satans huvudvärk. Tror spänningen släppte för jag Kände mig lugn, lugn av att dem kollat igenom hela verkstan utan att hitta någon knöl eller liknande.
Svar om 4-6 veckor men nu har jag släppt det och gått vidare...
Kommentarer
Skicka en kommentar