Så brast det

Dem dåliga nyheterna och händelserna forsätter att rasa in. Situationen med Thilde har lugnat sig men med tanke på statistiken så får vi se hur länge det håller sig.. Min mamma har ju hela våren varit svårt sjuk i sin cancer men börjar sakta men säkert ta sig tillbaka.

Jag har fortfarande inte fattat och tagit in att allt detta som händer runt mig och det tar så otroligt mycket på mitt psyke det här med Thilde och mamma men jag har bitit ihop och kört på.

Den senaste veckan var dock det som fick bägaren att rinna över. My har ju haft så ont i sitt knä och hon har varit och fått kortisonsprutor, dem hittade även inflammation i andra knät och ena handleden när vi var där så hon fick sprutor även där när dem ändå var i farten. I onsdags hade My tid hos sin reumatolog på Karolinska. Det såg inte bra ut. Hennes reumatism har slagit ut i nacke, rygg, armar,handleder, fingrar, höfter, ben, knän osv.... Alla leder man kan tänka sig. Hon ska nu få en lättare behandling med cellgifter. Sprutor hon ska ta själv i magen. Hon ska börja på sjukgymnastik och allt var det nu är... Stackars lilla mysan. Men trots den olidliga värken hon troligtvis har är hon i gott mod och är glad och skrattar.
Det gör ont i mammahjärtat att min lilla älskling ska behöva utstå och gå igenom det här. Men förhoppningsvis så blir det bättre och att hon ska slippa att ha ont hela tiden.

Som att det inte var nog...

Så har min pappa nu fått svar på sin röntgen.. Han har cancer, cancer som spridits sig. Oddsen för att det ska bli bra vet vi inte ännu, men nu väntar en cellgiftsbehandling och kanske en operation.
När pappa ringde efter läkarbesöket bröt jag ihop.. Jag tog mina saker och lämnade jobbet.. Jag försökte verkligen bita ihop och fortsätta jobba men det gick bara inte.. Jag satte mig i bilen och åkte raka spåret hem till pappa bara för att få krama honom och för att se hur han mådde. Och det var inge vidare. Han var orolig och ledsen, jag såg det. Men pappa skulle aldrig bryta ihop och han är inte så förtjust i att prata känslor. Så vi satt där, vid hans köksbord, med varsin kopp kokkaffe och med en bulle som bara växte i munnen och sa inte så mycket.

Så nu är jag sjukskriven en vecka till att börja med... Känns overkligt och konstigt med allt som händer i livet just nu. Känns inte på riktigt liksom. Ska försöka att ta vara på den här veckan... Till mig själv.. Eftersom jag mår som bäst när jag är glad.