Fortsätt till huvudinnehåll

Trygga räkan

I bland önskar jag att jag trodde på något, något som en Gud. Tänk vad skönt att på riktigt känna att någon högre makt skulle hjälpa mig i svåra stunder. En Gud som jag kunde vända mig till med mina frågor.
Har flera gånger i mitt liv önskat att få ett "tecken" men det kommer aldrig!
Jag har prövat att be ett antal gånger men det har gett någon utdelning. Jag har gått till kyrkan och suttit där i bänkraden och väntat på "ljuset" eller att Jesus på korset längst fram vid altaret ska blinka åt mig, eller röra ett litet finger, väntat på ett enda litet tecken, men nej, det händer inte! Kan förvisso tänka mig att jag blev förevigt avvisad i den stund då thildes bajsklutt rullade längs kyrkogången på ett luciafirande för ett par år sedan...(Läs här)

Tänk ändå om man bara kunde gå till en kyrka och känna att man får stöd, stöd från Gud. Att genuint känna att man har någon på sin sida hela tiden.. Det måste vara fantastiskt.

Men jag är medlem i svenska kyrkan in case of....

Jag tror mer på ödet, ödet kan ta många vägar beroende på vilka val man gör i livet.
Tar men den stigen händer det, tar men en annan händer något helt annat...
Men det är liksom redan förutbestämt, men alternativen är många.

Jag tror att jag just nu i mitt liv står i ett ganska stort vägskäl, men det är inte många stigar för mig att välja på. Så nu gäller det att välja rätt känner jag... Men jag står kvar och tänker en stund till innan jag bestämmer mig.

Kommentarer

  1. Det är så mycket större! "Den" är där i ditt förhållningssätt och tro på livet, bara att du tänker tanken och gör en önskan bevisar att du tror... På nåt... Innerst inne! Vissa kaller det Gud, andra en högre makt. Jag kallär det magkänsla och uthållighet ;) Kämpa!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där