Fortsätt till huvudinnehåll

Trygga räkan

I bland önskar jag att jag trodde på något, något som en Gud. Tänk vad skönt att på riktigt känna att någon högre makt skulle hjälpa mig i svåra stunder. En Gud som jag kunde vända mig till med mina frågor.
Har flera gånger i mitt liv önskat att få ett "tecken" men det kommer aldrig!
Jag har prövat att be ett antal gånger men det har gett någon utdelning. Jag har gått till kyrkan och suttit där i bänkraden och väntat på "ljuset" eller att Jesus på korset längst fram vid altaret ska blinka åt mig, eller röra ett litet finger, väntat på ett enda litet tecken, men nej, det händer inte! Kan förvisso tänka mig att jag blev förevigt avvisad i den stund då thildes bajsklutt rullade längs kyrkogången på ett luciafirande för ett par år sedan...(Läs här)

Tänk ändå om man bara kunde gå till en kyrka och känna att man får stöd, stöd från Gud. Att genuint känna att man har någon på sin sida hela tiden.. Det måste vara fantastiskt.

Men jag är medlem i svenska kyrkan in case of....

Jag tror mer på ödet, ödet kan ta många vägar beroende på vilka val man gör i livet.
Tar men den stigen händer det, tar men en annan händer något helt annat...
Men det är liksom redan förutbestämt, men alternativen är många.

Jag tror att jag just nu i mitt liv står i ett ganska stort vägskäl, men det är inte många stigar för mig att välja på. Så nu gäller det att välja rätt känner jag... Men jag står kvar och tänker en stund till innan jag bestämmer mig.

Kommentarer

  1. Anonymnovember 30, 2013

    Det är så mycket större! "Den" är där i ditt förhållningssätt och tro på livet, bara att du tänker tanken och gör en önskan bevisar att du tror... På nåt... Innerst inne! Vissa kaller det Gud, andra en högre makt. Jag kallär det magkänsla och uthållighet ;) Kämpa!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Så var det dax

Ja, idag flyttade min chef ut, så vi är numera särbos. Vi skildes åt som vänner trots att att han drog ur kabeln ur min dator precis när jag satt med ett viktigt dokument som givetvis inte sparades. kommer du slå in näsbenet på mig nu? Undrade han. Nä, nu gör vi den här separationen så bra det bara går och håller god ton mot varandra, sa jag. Han svarade – Ja, du kan ju det här med separationer, det här är min första. Jag vet inte hur jag ska betee mig. Ta bara din kartong och gå, sa jag och la baksidan av handen mot min panna bara gå.... Men Frida, ska jag inte glömma något så jag måste komma tillbaka, en orsak för att komma hit igen? Jamen lämna den där fula plast orkidèen då om det känns bättre.. Han lyfte sin kartong i ett skratt och lunkade iväg. 30 minuter senare var han tillbaka för att hämta blomman och höra hur jag mådde.. haha.. Nu vidare till en helt annan sak...en liten mer allvarlig sak. I går tog jag mod till mig att p...
En kommentar
Läs mer

Dan före dan

Idag är det da'n före skära-bort-något-från-kroppen-dagen. Är lite spänd på vad som komma skall men förhoppningsvis är det bara en kondylombakterie som blossat upp.. Nä, det är inget att skoja om, men ibland måste man se saker från den humoristiska sidan för att orka med... Helgen har passerat och den var mysig och fantastisk på alla sätt och vis. I lördags var hela familjen,och en yxa, ute i skog och mark och skövlade skog. Nä, vi betedde oss som sig bör och tog grenar och stockar som redan låg på marken som vi gick loss på med yxan. Det var ljusstaketillverkning som gällde eftersom vi tidigare i veckan varit på schurgard  och inte hittat en enda julgrej. Förutom två ljuskulor och 2 tomtar. Det andra Står väl längst in under ett bord eller liknande. Ja, då fick det bli egentillverkade grejer.. Jo då, jag Köpte lite stjärnor på rusta också till fönstren, kändes lite överkurs att sitta och göra stjärnor oxå, någon hejd får det vara. På söndagen var det bakning för hela slanten. ...
2 kommentarer
Läs mer
Ja, då var man singel och enastående mamma igen. Många har undrar och ja, så är det. Ibland kan man komma till insikt med att man inte var ämnade för varandra. Att den man levt ihop med kanske inte riktigt var den man trodde i slutändan. Jag är glad att det visade sig nu och inte om 5 år. Och att bli huggen i ryggen det sista man blev gjorde beslutet lättare än någonsin. Det var som att en kringresande varieté som spelade hysterisk musik och den skäggiga damen sa i gäll röst - gick du på den där, Frida.. Och så skrattade de.. Jag gav dem det längsta fingret jag har på min hand och gick med rak rygg därifrån. Det som svider är dem två små barnen som jag lämnat efter mig. De är inte mina men i hjärtat är de det❤️❤️ Men jag mår bra, bättre än jag gjort på länge faktiskt. Jag och barnen har fått en härlig och fin trea på stan, men just nu bor vi hos syrran. Trångt men mysigt! Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man brukar säga. Ser fram emot vår framtid tillsamman...
Skicka en kommentar
Läs mer