Fortsätt till huvudinnehåll

MY



Den 29 augusti 2001 åkte jag och pappa in till bb, förväntansfulla över vad som var på väg att hända. Vårt barn, vårt första barn skulle äntligen komma till världen och till oss. Efter många års kämpande för att bli gravida var tiden inne för att få se dig, träffa dig, hålla dig, pussa dig. 

Både jag och pappa var helt övertygade om att du var en Oscar. Pappa var också helt övertygad om att du skulle ha harmynt, varför vet jag inte. 
Du kom till världen med pompa och ståt. Lite orolig förlossning som slutade med sugklocka och en pappa som svimmat och satt och andades i en papperspåse.

Chocken var total när vi såg att du var en flicka, pappa drog en suck av lättnad i papperpåsen över att du inte hade harmynt.
Du var så otroligt fin, vi döpte dig till Cocoon. Vi hade inga flicknamn på lager och din huvudform var som en Cocoon efter sugklockan så då det fick bli Cocoon, så länge.

Hela kvällen, hela natten låg jag och tittade på dig, mitt underverk. Jag räknade dina fingrar och tår säkert 100 gånger. Tittade på ditt perfekta lilla ansikte. Hela du var perfekt och jag grät av lycka flera gånger under natten.
Jag hade längtat så länge efter dig och känslan av att få ha dig i min famn var obeskrivlig.

Men helt plötsligt blev du sjuk. Det blev ilfart till Huddinge och neonatalen. Du hade svalt en massa fostervatten och hade lunginflammation. En vecka låg vi på neonatalen, det var hemskt. Vi var så oroliga jag och pappa men allt gick bra till slut och vi fick äntligen ta med dig hem.

My,
Du är en fantastisk människa. Dina tankar, ord, känslor och ditt handlande är unikt. Du är så otroligt omtänksam och bryr dig alltid om andra och andras känslor.
Du har gett mig så många skratt genom åren och tänk vad roligt vi har haft, du och jag. 
Du har också haft en del jobbiga och tuffa stunder men starkare har du tagit dig ur det. 
Du har alltid haft din otroliga klokhet som har förbluffat många i din närhet. När du var 3 år väckte du mig mitt i natten och sa;  Mamma, när jag blir stor ska jag titta in i folk hjärnor för att se hur dem tänker.
Jag satte mig upp, tände lampan och tittade dig i ögonen och sa; bra my, det är jätte bra. 
Jag är så otroligt tacksam att jag får äran att vara din mamma. Genom att du finns är jag en bättre människa.
Vad än du tar dig an, vad du än gör ,vad du än tycker så kommer jag alltid att älska dig. Jag kommer inte alltid tycka som du eller hålla med dig men jag kommer alltid att finnas för dig och hjälpa dig genom livet så gott jag kan.
Både du och jag vet att livet inte alltid är lätt, men med ditt stora hjärta och ditt öppna sinne kommer du att ta dig igenom livet med bravur

Du börjar bli stor nu Mysan, 12 år... 12 år, jag kan knappt förstå att det är så. Men För mig kommer du alltid att vara min lilla tjej.....min Cocoon.

Så Mysan,
Grattis på din födelsedag.

Puss mamma.











Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där