Fortsätt till huvudinnehåll

05.30 och en lång gurka!

GSå var det dax igen... att jobba, knega, slava, arbeit. 
8 veckors ledighet har nu nått sitt slut och vilken sommar det har varit sen då.. Ingen rast och ro precis, men på sitt sätt fantastisk.

Har precis packat väskan inför till thildes första dag på dagis efter semestern och börjat kolla vad det är jag behöver med mig till jobbet imorgon...
Har också börjat fundera på vilken tid jag brukade ställa klockan för uppvaknande, vilken tid jag brukar åka hemifrån, när brukar jag lämna Thilde på dagis unt so vajter! 
Dagen idag har farit fram med olika känslor i för morgondagen. Samtidigt som det ska bli skönt känns det lite ångestfyllt att påbörja den där "vardagen" igen med allt vad det innebär. Å andra sidan så är min "vardag" inte den samma som den var innan sommaren... Nu har jag ju Tomas i mitt liv.

Igår hade vi samkväm här på baksidan. Vi åt och drack gott med Tomas mor och far, syster med sambo och deras barn. Det var riktigt trevligt.. Gittan kom förbi och sa hej en  . Tomas pappa blev glad, han har ett gott öga till henne nämligen! 

En annan god nyhet är att thildes pappa beslutat sig för att komma hem till Sverige igen. Vilket innebär att Thilde återigen får vara med sin pappa på halvtid. Jag är glad för thildes skull,  men ingen är gladare än just.... Thilde!

Så nu ska jag, efter en stunds betänketid, ställa klockan på 05.30 och snart krypa ner i sängen och inta horisontalt läge. Sömn har nämligen varit en bristvara under semestern och vinet dess raka motsats! 
Barnen trodde att dem satt och tittade på Po i kung-fu panda imorse vid frukostbordet, besvikelsen var stor när dem insåg att så var inte fallet.. Det var bara en trött mamma... Med mörka ringar under ögonen.
Så nu blir det gurka på ögonlocken... Har hört att det ska funka...






             Gittan!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där