Usch vilket dygn
My ringde på onsdag morgon med en stressad och ledsen röst
-du måste komma hit, mamma. Mormor är jätte sjuk!
2 minuter senare satt jag och Thilde i nästintill pyjamasen i bilen på väg till Falu lasarett.
Mamma hade under några dagar haft lite svårt med andningen men natten till onsdagen blev det outhärdligt och nästan totalt stopp i luftrören. My fick ringa ambulans och det blev akut färd till Falun lasarett.
25 mil senare var vi framme hos mamma och My. Jag såg skräcken i mammas ögon, hon stod lätt framåtlutad över sjukhussängen och tjippade efter andan. Hon hade blivit så liten, och hon såg så hjälplös ut. Hon hade syrgasslangar kopplade till näsan och sladdar både här och där i kroppen.
Överläkaren kommer snabbt in och förklarar läget... Mamma behöver opereras omgående. En så kallad Trakeotomi. Det är ett kirurgiskt ingrepp där en öppning in till luftstrupen görs i halsen strax nedanför struphuvudet för att underlätta andningen. I öppningen placeras ett rör, en trakealkanyl, som mamma därefter andas igenom.
Så det blev ett kort besök.
Jag, My och Thilde åkte då hem till mammas hus i Borlänge i väntan på att operationen skulle bli klar. Jag ringde säkert 10 ggr till avdelningen för att höra hur allt gått, men utan större framgång. Till slut ringde dem upp och sa att operationen gått bra och att mamma gjort tummen upp på uppvaket.
Hon fick luft!
Nu ska mamma ligga kvar på lasarettet i väntan på en operation på stämbanden som är orsaken till andningssvårigheten. Så idag beslutade vi oss för att åka hem igen.
Men självklart åkte vi till mamma först för att se hur hon mådde.
Mamma hade en helt annan blick, mer lugn men fortfarande orolig, så klart!
Hon satt där med sin lilla knapp på halsen och såg så liten och rädd ut och då brast det. Det blev en mycket känslosam stund för oss alla. Mamma som inte släppt en tår sen beskedet för flera månader sedan fick äntligen släppa ut en del av sin oro, ångest, ledsamhet och ilska genom sina tårar.
Mamma kan inte prata så hon fick skriva det hon ville säga i ett litet block hon fått.
En fin men sorglig stund med min älskade mamma.
My, mormors vapendragare, pussade och kramade mormor så hon nästan tappade andan, igen... Dem där två älskar verkligen varandra.
Det var med tårar rinnande längs våra kinder vi lämnade min älskade mamma, mormor på lasarettet och begav oss hem..
Det känns så jäkla tungt nu mamma, jag vet, men som jag sa till dig...
Du kommer fixa det här, Den här skiten är snart över!
Jag älskar dig mamma<3
Kommentarer
Skicka en kommentar