För livet!

På tisdag skulle vi har gjort följe med mamma till cancerspecialisten i Örebro och få svar på om dem fått bort alla cancer ur hennes kropp. För att vara riktigt ärlig så Trodde vi nog alla att vi tyvärr inte skulle få ngt positivt besked. Men eftersom mamma nu ligger inlagd tyckte personalen i Falun att hon inte klarade av att ta sig dit så dem skulle ringa till Örebro och höra hur allt låg till. Jag ringde säkert 15 gånger Idag till sjukan för att få dem att förstå att mamma inte skulle klara av ett negativt besked i sin ensamhet, vi ville vara där med henne. Krävde att få prata med överläkaren och han ringde ganska omgående. Han berättade hur nuläget såg ut och jag förklarade återigen att vi inte ville att mamma skulle få beskedet ensam. Han säger då, att dem har tittat på röntgenbilderna.. Jaha? Säger jag oroligt och med gråten i halsen.

-Vad vi kan se så är allt borta. Nu är det bara en svullnad i halsen som vi ska operera bort på måndag. En helt vanlig svullnad.

-Vet mamma om det, frågade jag och grät som ett barn.

-Nä, svarade han

Då gör vi såhär nu, sa jag, då tar du och springer in till mamma och berättar det direkt! All den här väntan gör att hon förfaller och får ångest och blir sjukare.

Vi la på!

Jag föll ihop på golvet som en våt pöl och grät som jag aldrig gjort förut, av lycka!

Jag ringde mina syskon och och alla vänner till mamma som varit engagerande i mammas situation.. Det var en hel hop av människor som under den halvtimmen släppte tårar av lycka runt om i Sverige.

Helt plötsligt ser jag i mobilen.. 

Mamma ringer. Jag svarar snabbt..

Eftersom mamma har den där slangen i halsen kan hon endast få fram ljud när hon håller för hålet och har därför inte velat prata men nu så..

Mamma! Utbrast jag, visst är det underbart!

Ja, sa hon med en enformig, robotton.-

 Frida, det är fantastiskt! Det känns helt annorlunda i kroppen nu  jag känner mig mycket lugnare. Det är ju helt sjukt det här!

-ja, vad bra det kommer att bli nu mamma efter operationen på måndag, då det över liksom!

Jag grät, mamma grät nog oxå men det hördes ju inte eftersom slangen sitter under henne stämband och gör hennes röst helt monoton.

Det känns så skönt nu, nu är det liksom framåt som gäller! 

Till dig mamma vill jag bara säga

Bra kämpat, det är inte riktigt över ännu, men jävlar i mig vad du har kommit en lång bit på väg. Jag älskar dig mamma och längtar tills vi ses igen och jäklar vad vi ska fira dig då! Fira dig och fira livet!

Visst är det gött och leva!:)

Puss min älskade mamma!

Nu ska jag bara ta tag i nästa problem.. Sen får det fanimej vara slut på elände!