Barnen i centrum?

Jag förundras över Sveriges lagar och regler vad det gäller våra barn  och våra barns rättigheter. Just i det här fallet, rättigheten till umgänge både med sin mamma och sin pappa. 

När man beslutar att sätta ett barn till världen gör man det för alltid, ett barn är ett livslångt ansvar både ekonomiskt och känslomässigt. 

Här i Sverige fungerar det så att om den ena föräldern inte vill ha sitt barn hos sig får han/hon enkom betala ett underhåll. Den föräldern som har sitt barn hos sig får den symboliska summan på 1273:-  vilket i sig är  ett hån gentemot den föräldern som barnet bor hos. Men hur det än är så har den föräldern som inte vill ha sitt barn rätten till gemensam vårdnad. 

Hur kan en förälder som inte har sitt barn stå som vårdnadshavare. Slår man upp ordet vårda kommer dessa ord upp

ge vård åt, sköta, sköta om, se till, ta hand om, omhänderta, omse, ta sig an, omhulda, behandla, pyssla om, ansa, underhålla, skydda, akta; vårda sig om bry sig om, vinnlägga sig om, vara noga med.

Allt detta kan man inte göra när man inte har sitt barn hos sig.

Det handlar inte om pengar - barnen vill ha sina föräldrars tid, tid som inte kan fås igen, tid då barnet blir anknytningsskadat och får leva med känslan av övergivenhet. Timmar och dagar som går och frågan som växer sig starkare och som barnet inte orkar ställa längre; var är min pappa?

Nu kommer vi till min åsikt i den här frågan. Jag anser att om man inte vill ha sitt barn ska man med automatik bli av med vårdnaden. Hur kan en person som inte är delaktig i barnets liv få besluta om han/hon tex ska få åka utomlands eller flytta. Jag tycker också att välja bort ett barn, ett liv, borde vara ett brott,  ett brott som man skall kunna dömas för. 

Här vill jag också ge min åsikt angående hjälpen man får som kämpande förälder  i Sverige. Familjerätten.

Dit kan man gå för att få samarbetssamtal och överenskommelser som inte är juridiskt bindande, vilket innebär att om den ena föräldern inte vill samarbeta eller komma överens enbart behöver vända på klacken.  Ingenting händer mer än att den kvarvarande föräldern blir uppmanad att " ta ett djupt andetag och räkna till tio".

Det är inte jag som behöver räkna, frågan är hur långt ett barn ska  behöva räkna?

Enligt dem lagar och regler som finns i Sverige och Socialstyrelsens rekommendationer så är det praktiskt taget omöjligt att få till en lösning via rättsväsendet i vårt land.

Vad tycker vi om det här egentligen? Jag vet vad jag tycker!

Frida