Sorg....

Har precis läst en blogg som en vän till mig är ägare av…

Det gör så ont i hela min själ och kropp att läsa om hennes saknad till sina 3 barn som hon förlorade för drygt ett år sedan.

Tänk att behöva gå igenom en sådan fruktansvärd händelse. Jag blir så berörd av denna person livsöde.

Jag menar, här sitter jag på min kammare och tycker att mitt liv är rätt kasst just nu med tanke på allt som sker.. men jag kan ju bara tänka mig vad hon går igenom varenda jävla dag, minut och sekund. Det måste vara en sorg utan slut, åtminstone måste det kännas så…

Jag tänker ofta på henne och hennes sambo, och önskar att dem sluppit den hårda stig dem just i detta nu och helt år tillbaka har tagit sig fram på. Men jag är så otroligt imponerad av att dem fortätter tålmodigt på stigen bland toppar och dalar med sina tunga ryggsäckar. Genom skratt och tårar och förmodligen rejäla skoskav. Men vart ska man gå om inte framåt. Det är väl därför dem kämpar på, för att framåt är den enda vägen.

 Människor har ibland svårt att veta hur vi ska göra när någons värld gått i bitar, för vi vill hela tiden hantera. Och sorg går inte att hantera. Någonstans mellan förvirring, kraftlöshet, minnen, ska vi försöka säga något klokt och gärna tröstande. Samtidigt som vi vet att orden faller så platt till marken inför de känslor som den som bär på sorg har inom sig.

Därför tvekar vi,, bäst att inte störa. Kanske senare. Men när senare har gått, känns det knepigt att man aldrig hörde av sig. Så kanske är det bättre att göra det nu. Inga stora ord behövs. 
Djur har en fascinerande förmåga till tröst, de bara kommer in, lägger sig nära. Som en liten tyngd i knät.Det behövs inte mer.

Varje dag förändras någons liv, utan återvändo.  Ändå snurrar jorden, människor stiger upp, går till sina arbeten och någonstans bakom molnen finns det en sol. Även om den inte märks- just nu.

”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå Men det kan va svårt att tro när man inte ser den 
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen Men det hjälper sällan de som har blitt våta”