Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är väl en bal på slottet!?

jaha,då sitter jag här i Kiholmen, solen syns inte till men härlig musik strömmar ut ur högtalarna, sprejflaskan med innehållande grön färg låter kring Mys huvud och hon ser ut som gubben som fastnar i vassen i filmen "ägget är löst". Leo har hittat Mys gamla snickarlåda och sitter och sågar och hamrar på verandan. Själv sitter jag i pergolan med ett glas rödvin och njuter men saknar dem andra barnen och Tomas som befinner sig i vårt nya hus och drar el.
ja, vårt nya hus ja, som vi skulle ha bott i nu, men icke!
vi bestämde ju oss för att göra ett rejält lyft på vårt redan så fina hus. vi har rivit taket ända upp till nock och det innebär att att hela konstuktionen måste ändras... men gud så fint det kommer att bli när det är klart.

I helgen var vi tvungna att flytta från boklidsvägen. Det var jag och Tomas och alla barnen. men vi klarade det! vilket team vi är alltså! vi slet som djur och barnen höll humöret uppe. På lördagen fick vi mat och husrum hos mina kära svärföräldrar, perre och maria. På söndagen flyttades det sista med hjälp av min kära syster Lotta. Med fulla kassar av kläder begav vi oss, alla 6, till pappa stuga i Kiholmen. Stuga som är på ca 30 kvm. I huset finns sjövatten och ett utedass. ni hör vad jag säger! ingen dusch, varmvatten eller tvättmaskin!
Vi kokar vatten för att kunna diska, hämtar dricksvatten i dunkar, tvättar snopp och snippa i baljor. Tro mig när jag säger att det är kämpigt.... men det går.

Och mitt  allt det här har min pappa opererat bort sin hemka tumör i urinblåsan. En operation som inte gick som den skulle eftersom han fick göra om hela skiten 2 dygn senare. Har försökt i all kaos att hitta tid till att besöka honom. Han är lite vissen om man säger så. Det är både svårt och jobbigt att se sin pappa sjuk på det sättet. Pappa har ju alltid varit den som alltid mått bra... men nu är det lite sisådär med den saken. Men nu håller vi tummar och tår på att det vänder och att han snart mår bättre.

idag är det min första dag på min semester och jävlarimej vad det känns skönt. Jag har liksom inte tid att jobba... men nu är jag ledig i nästan 2 månader och förhoppningsvis innan den är slut befinner vi oss i vårt nya hus, med el, vatten och  min älskade tvättmaskin.
 Nu ska jag gå och tömma utedasset... jag ska köra några liter avföring på en skottkärra genom området, det kan nog bli spännande!

På återseende!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där