Fortsätt till huvudinnehåll

Dass is wasst!

Nu har jag, Thilde , My och Ciza varit nere i klubbhuset och bastat. Barnen badade men jag valde att låta bli..

My har mått lite dåligt idag, ibland kan sprutans biverkningar komma några dagar senare... Så det har var lite kämpigt för henne idag. Efter bastun mådde hon bättre och nu sitter vi alla här i pyjamas i soffan och Thilde har precis somnat.

I går tömde vi dasset, för andra gången. Tomas jobbade och var inte med den här gången. Men my och Ciza tvingades med och jag drog skottkärran. Jag tog en genväg som visade sig inte vara det smartaste jag gjort under min livstid. Min genväg var genom skogen, så över stock och sten och branta nedförsbackar.. Så var skottkärran full av skit... Igen!
My och Ciza höll ett rejält avstånd och efter en del terräng var vi framme. 
Jag lyfte locket till latrinen och började hälla.. Och plask sa det och jag kände hur det skvätte till i ansiktet. Äh, fy fan, utbrast jag högt och tydligt. Och då hör jag My kräkas en bit ifrån mig... Å igen....  å igen ... Hela dagens kostcirkel låg färdigtuggat i buskarna bakom mig, jag hulkade och Ciza sprang runt i ren stress och sen gick det snabbt hemåt. Koka vatten och barnen fick hålla upp handdukar runt mig och jag duschade med en kåsa, alltså dusch i Deciliterformat. Det tog tid men det var det värt. 
Insåg vid mitt sista besök på dasset att det närmar sig en tömning.. Igen...

Eller så skiter jag i en hundbajspåse fr.o.m. Nu.. Men det kan nog bli riktigt äckligt det med så jag vet inte...

Måste bara få tala om att när vi var hemma hos my och Niklas senast så passade vi alla på att tömma tarmarna och Thilde utbrister
"- åh, en sån här toalett har min pappa också!"
Gud vad jag skrattade och kände mig ännu mer som familjen Tajkon!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där