Joonas

Måste börja det här inlägget med något som påverkat mig så otroligt mycket den här veckan.

Lilla Joonas,

Joonas och hans mamma och syskon åkte ner till Thailand eftersom johan skulle få träffa sin pappa. Väl nere på flygplatsen kommer pappan fram, tar Joonas och hans pass och springer därifrån och hinner i flykten tala om för mamman att hon aldrig mer skulle få se sin son.

 

Äh fy fan alltså, det bara värker i mitt mammahjärta, i hela kroppen av bara tanken att uppleva det som förälder.

och lilla Joonas då som rycks ur sin mors armar av en man som han vet är sin pappa men inte träffat på över ett halvår. Ett halvår i en tvåårings liv är en hel evighet!

Visst har det varit delade meningar kring det här om vet som gjort rätt eller fel.

Dem beskyller varandra för att vara dåliga föräldrar osv. men jag vet genom säkra källor att den man som är pappa till det där lilla barnet inte är mycket för världen.

han har ett gediget brottsregister och lever ett liv i kriminalitet. Bara det att välja att flytta ifrån sina barn till ett annat land, säger en hel del om hans prioriteringar.

Det startades en grupp på Facebook där många människor anslöt sig. Den som startade gruppen var Joonas faster, alltså pappans syster. Och herre gud så hon har kämpat för att få hem Joonas. Och hon fick tillslut utdelning av sitt hårda arbete för att få bort joonas från sin egen bror. En man vid namn Per ansluter sig till gruppen och erbjuder sig att åka ner till Thailand för att hämta hem lilla joonas. Det samlas in pengar för att Per ska kunna åka och för att mamman och syskon ska överleva där nere i Thailand. Även jag donerade, självklart!

Per åker ner och timmar efter landning står han med Joonas i famnen på ett foto på Facebook. 

Helt fantastiskt!! Tänk att en Helt, för familjen. okänd person, lämnar sin egen familj och hem för att hjälpa Joonas att komma hem. Och han lyckades.

Ryser bara jag skriver om det, det har tagit så otroligt mycket av min tankeverksamhet och känsloliv den här veckan så det var som om en stor sten lyftes bort från bröstkorgen.

Jag tänkte på Joonas, hur han hade det och hur hans känsla var i magen. hur han tänkte och längtade efter sin mamma, sina syskon och sina leksaker. hur han grät sig till sömns om kvällarna med längtan, längtan efter mamma.

Jag tänkte på mamman, hur hon kippade efter luft, grät, skrek av ångest efter sitt barn som befann sig någonstans i det där främmande landet. Inte göra sig förstådd för invånare och myndigheter och samtidigt försöka hålla sig ovanför ytan för syskonen som var med och för Joonas.

Nu tror jag att Joonas sitter på planet, med sin mamma, sina syskon och hans nyfunna vän Per på väg hem till sverige. 

Lilla Joonas, Välkommen hem, vi är många som har följt din resa, vi är många som har längtat efter dig, vi är många som har tänkt på dig, vi är många som har ditt vackra lilla ansikte på näthinnan. När du blir stor kommer du att få veta hur många som kämpade för dig, din mamma och syskon.

Men du har också fått en vän för livet, Per...

Per,

Det du gjorde var fantastiskt! Vem du än är, vem du än har varit så har du gjort skillnad... skillnad för SÅ många människor. Men speciellt för Joonas. Goda handlingar gör världen till en bättre plats. 

Det kräver mod, vilja och medmänsklighet för det du gjort... Per, vem är väl som du...

Så, välkomna hem!

Så ett rejält tvärkast i bloggen

 Tänkte nämligen att jag skulle uppdatera vår tömning av dasset som skedde härom kvällen. Hela familjen tvingades med, när full hink av avföring skulle köras på skottkärra. Tjejerna valde att ha tröjor med huvor för att undanröja sin identitet, samt att hålla ett avstånd på ca 5 meter från tomas och skottkärra. tomas bestämde sig då att springa ikapp vilket han INTE skulle ha gjort eftersom det uppstod tsunami i hinken varpå halva skottkärran blev full av lite "gott och blandat" och stanken var ett faktum.

väl framme vid latrinen fick jag ta över, jag tog hinken, lyfte på brunnslocket och välte i "skiten"... men där gick min gräns... tydligen.. jag började kräkas och som jag alltid gör när jag kräks, pruttar.. så tjejerna lade benen på ryggen och sprang.

jag spydde och pruttade om vart annat och tomas skrattade med näsan bakom tröjan två meter bort!

jag hade redan spytt en gång den dagen eftersom jag i min hysteri på morgonen hällde i och klunkade kaffe i en kaffekopp som stod på diskbänken...

tomas hade spottat ut den värsta baksnusen du kan tänka dig i samma mugg kvällen innan..

ja ni fattar!! måste nästan kräkas igen....