Fortsätt till huvudinnehåll

Regredering av hög klass!



Jag och min vän T blev antagna till en audition till " upp till miljonen" på tv 4. Vi har sökt till "pengarna på bordet" utan större framgång och blev istället inbjudna till detta arrangemang.
Inspelningen skulle ske på en söndag kl 10.00. T ringde mig och förklarade vad det hela skulle innehålla  och jag konstaterade snabbt att det här kan vi inte göra utan en öl i kroppen. Stå framför en massa tv-människor och andra inbjudna och prata om sig själv och dessutom göra ngt slags test i intelligens.
Vi ordnade skjuts in till Stockholm. En öl hade förvandlats till en flaska bubbel OCH öl!
Jag sköt iväg korken på bubblet bland husen innan jag hoppade in i bilen och vi var på väg.
En flaska bubbel på två "smått" hysteriska kvinnor i medelåldern en söndagsmorgon kl 09.00, var en ganska bra idé.... Just då!
Vi ramlade nästan ur bilen med ölburken( som vi oxå hunnit öppna) på angiven plats. Vi tuggade tuggummi i hopp om att inte lukta så mycket. Problemet var nog att vi hördes desto mer. T och jag hörs ju ganska bra utan bubbel och öl i kroppen.. Om man sääääjaaar!

Första anhalten var att ta foto. Först ett på T och sen på mig och sen ett på oss tillsammans. Kan bara tänka mig hur det såg ut...

Sen blev vi insatta i ngt köksliknande rum som där jag och T högt resonerade att vi minsann skulle sitta längst fram vid den så kallade scenen.
Vi blev andra paret upp.

En kort presentation och ja, jag skarvade lite...
T avslutade sin presentation med att vi känt varandra över 20 år och att vi vet allt om varandra... Men att vi tycker om varandra ändå. Och då skrattade vi, högt och gött... Inte en min från någon av de andra deltagarna, inte heller från tv-folket.
Så vi satte oss skrattandes på våra stolar och tittade med stora ögon på varandra och tänkte nog ungefär samma sak 
-"hur fan ska det här gå"??

Nästa moment:
En av tv-folket höll upp en bild på en person till T som hon sen skulle förklara så noga hon bara kunde för att jag skulle förstå vem det var
- alltså, jag tror jag vet vem det är, men jag är inte säker! Är T öppningsreplik. Nischt gut, tänkte jag direkt.
- det är en författare, säger hon
- o my god, tänkte jag som inte läst en hel bok sen jag var 25.
Men efter mycket om och men fick vi till e't. Vi high fiveade och tjoade och var skit stolta över oss själva.
Min bild till T var busenkel så den tog vi på mindre än en minut! Dracula!

Moment 3
Frågor på tid! Men vilka jävla frågor sen då...
Vilken rysk kvinna tog vm-guld i stavhopp 2013?
Men va 17, hur ska vi kunna det. Två kvinnor , helt ointresserade av sport.
-Skriv ngt bara sa jag. Skriv "hoppa höktrisch"
- hur stavas det då? Svarade T och vi skrattade gott och störde säkert dem andra deltagarna.

Vi hade nog rätt på två av tio frågor. Vilken flopp! Vi blev utkastade i första momentet!
Vi staplade ut ur byggnaden, lite tagna och förvånade av vår otroliga ointelligents.
Vi började gå mot... Första bästa uteservering
-två stora stark!
Där satt vi sen och skrattade och skrattade åt hela situationen och alla våra dråpliga kommentarer vi lagt under audition.. Och kom nog på varför vi inte kom med och att det nog var tur, att vi inte kom med. 

Så var det med det. Mina 15 minuter i rampljuset och en chans till en miljon kronor försvann lika fort som det kom.

Men det är som jag brukar säga:
Stil är att vara sig själv, fast med flit!







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där