Fortsätt till huvudinnehåll

Hit med lite farligheter...



Tomas och jag har för vana att när vi är barnlediga, vilket inträffar väldigt sällan, så hittar vi alltid på något. Något kan vara vad som helst UTOM att sätta oss i soffan och glo på tv. 
Igår var vi barnfria så vi packade ryggsäcken med filt och vin och bestämde oss för att ta en promenad  mot vikbergsgolfbana. Rätt som det var upptäckte vi en stig in i skogen och självklart tog vi den för att se vad vi hamnade. I den skogen var det som om alla träd var ditsatta för en filminspelning eller liknande. Tomas lutade sig mot ett träd och det föll! Helt sjukt!
Sen var han ju bara TVUNGEN och kolla om det funkade med fler träd, lite mer styrka den här gången bara, men det gick!
Jag skrattade så jag nästan kissade på mig!

Hur som helst så fortsatte vår vandring i dem vikbergiska skogarna. Vi möttes nu av en bom, med tillhörande skylt " vildsvin-livsfarligt" ja, men här måste vi  gå tänkte vi... 
Sagt och gjort så började vi gå.. Och gå.. Och gå... Ju längre in på stigen vi kom ju konstigare blev det. Det var precis som om någon byggt ett eget litet samhälle där med tillhörande skogsskövling. Hela skogen var fylld med prylar. Jag bara inväntade att en snubbe med banjo skulle dyka upp på närmaste veranda. Och höra frasen
-Skrik som en gris!
Men Fy vad kusligt det var, jag började svettas och tomas blev bajsnödig 
- ja, du går inte och sätter dig i skogen utan mig! jag ska stå bredvid, sa jag med hysterisk röst! Tomas valde då att hålla sig.

Vi hittade stora utfodringsplatser, förmodligen för vildsvin, vi hittade  jakttorn och pricktavlor i hela jävla skogen.. Och ännu mer prylar.. Det var ved, tunnor, sten,en traktor, en husvagn, armering och grävskopor.. Och mitt i min "titta-där-hysteri" utbrister Tomas
- tänk om vi skulle hitta ett lik här nu!
-men lägg av, vill du att jag ska bli helt jävla hysterisk, säger jag och börjar småspringa. Jag tar fram telefonen och GPS,en, för nu skulle jag bara ut från den där jäkla skogen! 
Självklart befinner vi oss på ett ställe som inte finns på kartan men den visar närmaste befintligaste väg och mot det hållet bar det nu av!!!

Helt plötsligt hör vi ljudet av kedjor från skogen och då får t om Tomas nog och vill därifrån.. Vi börjar småspringa lite lätt och hör hundar som börjar skälla..Så där ni vet, som på film.. Jag ser framför mig hur vi blir attackerade av massa hundar, blir slitna i stycken och hamnar i utfodringsplatsen till vildsvinen.Så då började det gå ännu fortare i stegen.  Vi skymtar ett hus efter ett tag och bestämmer oss för att gå dit.. 
Vi genar över tomten och är ute på säker mark.. Fy vad obehagligt det var.. Jag eftersvettades i flera timmar!

Vi satte oss ner på en stock och öppnade vinaren och tittade på klockan. 4 timmar hade vi varit på vandring... 
Då  hör vi ett ljud bakom oss och vänder oss om och där står..... 2 åsnor...
 Ja, Gud vad vi skrattade då! Hur ofta ser man två åsnor bara sådär!!

Ja tänk vad kul man kan ha en helt vanlig kväll i aug. 





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där