Fenomenet bantning

Jag har mer eller mindre i hela mitt lagt en stor del av mitt tankeverksamhet  på min vikt.. Jag har provat precis allt. I högstadiet gjorde jag ett tappert försökte att kräkas upp allt jag åt! Men det klarade jag bara en vecka eller liknande. För det första var jag så otroligt hungrig hela tiden och för det andra gjorde det ont att kräkas. 

 

Senare i min ungdom provade jag att hetsäta för att sen kräkas av den otroliga mättheten. Men jag glömde liksom bort att kräkas och mättheten störde inte mig nämnvärt! Så det var ju ingen hit.

Jag har även provat en tio-dagars-äta-kött-diet. Jag gick väl ner typ 8 kg på dem dagarna. Men fy fasen vad dåligt jag mådde. Magen var i icke god kondition och jag led av konstant illamående. 7 dagar efter avslutad kur hade jag gått upp allt och lite till.

Påsar av alla de slag har jag också testat. Soppor och såna där äckliga al'a nutrilett. Det kan man ju bara genomlida i ca 10 dagar innan man tappar humöret fullständigt och hetsäter och "tar igen" allt gott man missat dem dagarna.

Sen kommer vi till den formidabla sekten VV. Viktväktarna, där jag en gång blev medlem. Det är nog det bästa sättet att gå ner i vikt faktiskt, men jäklar vad det sätter sig på hjärnan. Det enda man tänker på är mat, prickar, mängd.. Man lever och andas viktväktarna. Det viktigaste i min väska då var min bibel, viktväktarboken. Där kunde man ta del av varenda litet livsmedel i prickform. En gång i veckan gick man och vägde sig och lyssnade på en stunds föreläsning. Var man duktig fick man guldstjärnor och ibland t om presenter. 

Alla människor jag träffade pratade jag VV med. Jag tittade vad folk handlade i affären och räknade snabbt ut hur många prickar dem skulle få i sig och mådde nästan illa av tanken.

16 kg gick jag ner på ganska kort tid. Och den vikten höll jag... Ett tag!

Men sen... Pluffs!

Jag har provat mediciner som ska stoppa hungerkänslan, äppelcidervinäger, skita-på-sig-tabletter... You namne it! Men inget funkar.. Jag lovar!

Jag är en sån person som går ner i vikt när jag mår dåligt så efter min senaste separation gick jag ner 10 kg på väldigt kort tid. Sen dess har vågen fortsatt neråt trots mitt goda humör. Jag har nu gått ner 14 kg. 

Många av mina vänner påstår också att jag blivit kortare... Men det är väl fettet som samlar sig under fötterna som också har försvunnit gissar jag. Fett som fett liksom...

Men det är inte bara fördelar med att gå ner i vikt. Man har ju liksom ett skinn utanpå det där fettet som, i min aktningsvärda ålder, inte riktigt vill hänga med i utvecklingen eller snarare utformningen. 

Ja, det är inte så jäkla skoj att gå runt och se ut som en shar-pei på magen.. Nog för att just den hundrasen är väldigt söt, men min shar-pei saknar personlighet och den går inte att gosa med. Så om jag ska behöva lägga mig under kniven för att bli av med den, så ska den bort... Avlivas... 

Nu har min bror och jag startat en tävling. Jag ska ner 8 kg på 2 månader. Nisse ska ner 12 kg...

Den som förlorar ska bjuda den andra med respektive på spa. Förloraren ska under hela spavistelsen endast vara ikläd en mankini.

Känner att en mankini på min shar-pei kommer att resultera i en polisanmälan för förargelseväckande beteende. Så nu ligger jag i!

Jag har nu börjat med 5:2 dieten. Vad den går ut på behöver jag knappast gå in på. Men Man ska iallafall fasta i två dagar, dvs äta ingenting.

Ja, jag trodde på allvar att jag skulle dö i måndags och imorgon är det dags för den andra och sista dagen för den här veckan, sista dagen för att svälta. 

Två av mina kollegor kör för övrigt samtidigt som jag så vi peppar varandra för att klara av det! Eller peppar och peppar... Vi hånas och retas ganska bra med varandra faktiskt... 

Så imorgon är det svält som gäller och en promenad med min shar-pei.. Mot veterinären för avlivning!