Fortsätt till huvudinnehåll

Livet...

Jaha, tänkte blogga lite nu om vad som händer i livet!

Har varit så otroligt stressigt på jobbet senaste tiden. Jag ska inte bara planera den pedagogiska verksamheten på fritids utan och lägga schema för all personal inför sommaren. 
Samtidigt befinner jag mig i en åk 3 som jag ska hålla ordning på. Grabbarna i klassen lider av separationsångest och vill gärna vara nära och att vi ska vara lite extra kramiga såhär innan sommarlovet. Jag verkligen älskar alla i den klassen. Alla har sin egen unika charm som jag i bland kan bli galen på. Men så här i slutet av terminen märker man att man gjort ett bra jobb och att dem uppskattar att man finns där. Härliga härliga ungar!
Tur att vi får fortsätta vårt sammanarbete tillsammans till hösten:)

I privatlivet har det väl lugnat sig en aning. Mamma är hemma i sin lilla stuga i Dalarna igen. Hon har kvar sin sond men jag hör att hon mår bättre och att det går framåt. Nästa vecka ska sonden väck och då är det vanlig mat som gäller. Men det kommer att gå bra. Så snart äter nog mamma sina sillbullar med korintsås som hon längtat efter så länge nu.<3

Tomas, min snygga brandman och jag bygger vidare på vår relation. Vi bygger på längden och på höjden och pysslar så gott det går för att hitta tid att ses. Men det är inte så lätt att få till e't. Men Vi trivs bra tillsammans vi två, och vi trivs med barnen och barnen trivs med oss och med varandra. 

Tomas, Om jag fick en blomma för varje gång jag tänker på dig, skulle jag kunna vandra för evigt på den vackraste blomsterängen.




 







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där