Fortsätt till huvudinnehåll

6 juni

På torsdag, på Sveriges nationaldag, är det exakt 13 år sedan jag tog mitt körkort. Kl 14 för att vara exakt!

Då stod jag vid övningskörningsbilen och gjorde en yttre besiktning genom att sparka lite på däcken. Uppkörningsläraren hade en stor vit mustasch  som han hade snurrat mellan fingrarna i ändarna så mustaschen stod rakt ut på båda sidor...

Jag började min övningskörning med Niklas (Mys pappa) jag körde då vår passat som vi hade, utan servo. Niklas var en utmärkt lärare och jag lärde mig det mesta av honom.

Efter ett par månader började jag på trafikskola och fick en lärare vid namn Östen. Till en början gillade jag honom inte alls. Han var sur och sträng. 
Men tänk vad roligt vi hade dem månaderna som följde. Han skrattade gott åt mina tokigheter och vi pratade mycket om livet! Vi åkte långa sträckor och stannade och rökte på vackra ställen ( vilket säkert inte var tillåtet) samtalsämnerna tog aldrig slut. 
Nu senare i livet korsades våra vägar och det var härligt att få se honom igen. Tyvärr gick Östen bort för en tid sedan. Tänker på honom ibland och våra samtal. Hoppas du har det bra där du är Östen<3

Hur som helst så stod vi där, Östen, jag och mannen med mustaschen. Jag var inte så insatt med hur en yttre besiktning gick till så Östen pekade bakom ryggen och viskade hur jag skulle göra. Jag ville så gärna att Östen skulle vara med mig på uppkörningen men han trodde att jag skulle bli nervös. Så han kramade mig och önskade mig lycka till och väntade troget på att jag skulle komma tillbaka.

Uppkörningen minns jag knappt men väl tillbaka på parkeringen plockade mannen med mustaschen bland sina papper och utbrister
- grattis, det där gick ju bra!
Jag blev så glad så jag kastade mig över mannen med mustaschen.. Men det var bara det att jag hade bältet på mig så det tog stopp vid växelspaken... Östen stod utanför och såg händelsen.. Jag skrattade och hoppade ur bilen och kramade om Östen och grät. Östen var rörd och väldigt glad för min skull och skrattade åt bilbältesincidenten.

Östen gav tipset att jag helst skulle låta bli att köra bil denna dag, men det var klart att jag och Lotta begav oss ut bland rondeller och annat farligt.. Vi bara skrek och skrattade och vi insåg ganska snabbt att Östen hade rätt! Vi var en stor fara för allmänheten den 6 juni 2000.

Nä, nu måste jag sluta, My har precis borstat tänderna med tvål.. Pumpade ut tvål i sin förvirring på tandborsten...
Påminner mig om när jag tvättade bort mascaran med Denivit.. Det sved som satan!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där