Fortsätt till huvudinnehåll
Ja, nu är glada julen slut slut slut och imorgon åker vi hem. My har bestämt sig för att stanna hos mormor ett tag till. Julafton passerade förbi oss i lugn och ro, god mat och fina klappar. Igår kväll kunde jag dock ana en halsbränna i min kropp och tog en novalicol och väntade på bättring men icke! Inatt vaknade jag och min enda önskan var bara att få kräkas, vilket jag inte gjorde. Så har känslan varit hela dagen. Jag har somnat till och från, lite här och där. Tog mig ändå i kragen och gick ut och lekte i snön med barnen. Vi fick låna 2 sparkar som vi hade jätteskoj med. Men fasen vad jag hatar att må illa. Har ju knappt druckit kaffe och det är ju katastrofi!

Igår kväll tittade vi på "tomten är far till alla barnen" och jag fick någon sjuk känsla att det där kommer att vara jag om ett par år! Jag vet att både mamma och Lotta tänkte samma sak:)
- vad är det för speciell dag i dag barn?
- alla våra riktiga pappor kommer!!

Det enda jag kan säga om det är

Dö då förihelvete ,tomtejävel!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där