Fortsätt till huvudinnehåll

Vad får det lov att vara??

Jaha, tiden går och vi med den…

Nu har jag hittat mig ett kneg, jag jobbar som annonssäljare på Newz i Södertälje. Jag som älskar att umgås, babbla, tjoa och skratta med människor.
Halvtid är det också, och det passar mig som handen i handsken. Så jag får tid med mina älskade barn

Jag har jobbat ca 4 dagar nu och gud va skojig det är. Visst känner jag av stressen av att behöva sälja, men jag tror det ger sig med tiden. Man vill ju liksom göra bra ifrån sig så här i början.
Det första intrycket är det enda intrycket som man brukar säga. Än har ingen nappat, men snart simmar fiskarna vid mina fötter och ber om att få bli matade, det är jag övertygad om hehehe, som man tänker, så blir det.

Har redan i mitt överspända befinnande lyckats dra iväg ett mail som var menat till min chef, ni vet, ett sånt där lite skämtsamt infobrev om vilka jag pratat med osv. Mailet skickades iväg i ämnet ”Ensam mamma söker”. Klick och så for mailet iväg till min chef OCH en av annonsörerna. Jag höll på att dö! Det är så typiskt mig. Antingen så blir jag polisanmäld för trakasserier eller så har jag snart en såld annons. Ja, vi får väl se.

Har också råkat dra iväg ett sms med den störta rabatten du kan tänka dig på en annons till ett företag. Hittade några gamla sms i min arbetsmobil som jag skulle rensa men i stället, klick och så iväg… Han blev ju såklart superduper intresserad.
Ja, vad ska man säga. Newz har precis fått en stjärna till företaget.

Mina arbetskamrater är toppen. Fräscha och fina lokaler med vattenpipor och kaffe, vad mer behöver en kvinna i mitt tillstånd. Ja ok, toalett, och det finns.

Ni kanske anar hur detta kommer att gå, så jag kan behöva lite support.
Så, Den som vill köpa annonsplats av mig, hör av er. Det lär behövas!






*

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där