Nu när jag ändå börjat skriva lite om min familj och min barndom kan jag lika gärna fortsätta.
Jag har växt upp med min mamma, mina två äldre bröder och en syster. Vi kallar dem Mamma, Ove, Nisse och LottaJ
Min pappa åkte jag till ungefär varannan helg och där befann sig min yngre syster, vi kallar henne AnnelieJ
Nästan alla i familjen har lyckats födas med oflaxgenen, alla förutom Ove och en viss mån Annelie.
Resten har dock fått en mutation i sitt DNA.
Hälften av allt som hänt har jag förträngt eller helt enkelt glömt bort i alla händelser av oflax. Men mycket sitter som ett hårband med 2-komponentslim i minnet. Och jag tänkte nu dela med mig lite av det till den som vill läsa.
Min bror Nisse, det största genfelet i familjen, har nog lyckats med det mesta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg hade vi husvagn, ståendes i Agdala, som ligger mellan Södertälje och Järna. På campingen fanns en gemensam latrin för hela lägret. På det lilla latrinhuset huset fanns en ventil. Nisse trippar fram, ser sig om, snurrar snabbt av ventillocket och innan han visste ordet av var han täckt med bajs och kiss från HELA campingens innevånare. Och självklart hade vi ingen dusch i vår husvagn så Nisse fick sitta i en liten orange balja och kasta vatten i mängder som ett dl mått över axeln. Ingen kunde undgå stanken som spred sig på området och alla kom för att se efter. Där satt Nisse, med avföring upp till hårfästet, i en liten orange balja, naken, och såg oskyldig ut.
Nisse har alltid varit väldigt blyg till skillnad från resten av familjen. Han pratade knappt, så blyg var han. Jag däremot hann ju knappt andas mellan meningarna. Pratade och sjöng om vart annat. Inte en lugn stund! Tandställning hade jag också. Nisse brukade reta mig genom att säga Stockholm-Märsta och då nyttjade jag mina matrester i tandställningen genom ett fräs på Nisse, han som dessutom hade bacillskräck. Panik uppstod alltid.
I alla fall, så skulle vi, jag, Nisse och mamma åka och hälsa på ett par nya bekanta. Vi klev ur bilen, jag hoppade ut och presenterade mig
- Frida!
Nisse som varit nervös hela resan klev försiktigt ur bilen, kliver fram, bockar och säger av ren ängslan
- Frida
- Nej men, heter du också Frida?, säger den främmande personen
Jag skrattar så jag nästan kissar på mig, jag försöker gömma mitt höga skratt genom att borra in mig bakom mamma i hennes stickade kofta, varpå, jag fastnar med tandställningen och kommer inte loss. Jag skrattar ännu mer, mamma måste ta av sig koftan. Där står jag, högröd av skratt med en blå hemstickad kofta hängandes från munnen. Nisse lika röd, men av en helt annan anledning. Det tog 30 minuter för mamma att ta loss mig.
Vi träffade aldrig dessa främmande människor igen.. hm undrar varför?
Det här var bara början mina vänner men som man brukar säga, det kommer mera!
Jag har växt upp med min mamma, mina två äldre bröder och en syster. Vi kallar dem Mamma, Ove, Nisse och LottaJ
Min pappa åkte jag till ungefär varannan helg och där befann sig min yngre syster, vi kallar henne AnnelieJ
Nästan alla i familjen har lyckats födas med oflaxgenen, alla förutom Ove och en viss mån Annelie.
Resten har dock fått en mutation i sitt DNA.
Hälften av allt som hänt har jag förträngt eller helt enkelt glömt bort i alla händelser av oflax. Men mycket sitter som ett hårband med 2-komponentslim i minnet. Och jag tänkte nu dela med mig lite av det till den som vill läsa.
Min bror Nisse, det största genfelet i familjen, har nog lyckats med det mesta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg hade vi husvagn, ståendes i Agdala, som ligger mellan Södertälje och Järna. På campingen fanns en gemensam latrin för hela lägret. På det lilla latrinhuset huset fanns en ventil. Nisse trippar fram, ser sig om, snurrar snabbt av ventillocket och innan han visste ordet av var han täckt med bajs och kiss från HELA campingens innevånare. Och självklart hade vi ingen dusch i vår husvagn så Nisse fick sitta i en liten orange balja och kasta vatten i mängder som ett dl mått över axeln. Ingen kunde undgå stanken som spred sig på området och alla kom för att se efter. Där satt Nisse, med avföring upp till hårfästet, i en liten orange balja, naken, och såg oskyldig ut.
Nisse har alltid varit väldigt blyg till skillnad från resten av familjen. Han pratade knappt, så blyg var han. Jag däremot hann ju knappt andas mellan meningarna. Pratade och sjöng om vart annat. Inte en lugn stund! Tandställning hade jag också. Nisse brukade reta mig genom att säga Stockholm-Märsta och då nyttjade jag mina matrester i tandställningen genom ett fräs på Nisse, han som dessutom hade bacillskräck. Panik uppstod alltid.
I alla fall, så skulle vi, jag, Nisse och mamma åka och hälsa på ett par nya bekanta. Vi klev ur bilen, jag hoppade ut och presenterade mig
- Frida!
Nisse som varit nervös hela resan klev försiktigt ur bilen, kliver fram, bockar och säger av ren ängslan
- Frida
- Nej men, heter du också Frida?, säger den främmande personen
Jag skrattar så jag nästan kissar på mig, jag försöker gömma mitt höga skratt genom att borra in mig bakom mamma i hennes stickade kofta, varpå, jag fastnar med tandställningen och kommer inte loss. Jag skrattar ännu mer, mamma måste ta av sig koftan. Där står jag, högröd av skratt med en blå hemstickad kofta hängandes från munnen. Nisse lika röd, men av en helt annan anledning. Det tog 30 minuter för mamma att ta loss mig.
Vi träffade aldrig dessa främmande människor igen.. hm undrar varför?
Det här var bara början mina vänner men som man brukar säga, det kommer mera!
om du nästan kissade på dig vad tror du jag gör nu? sitter i soffan och garvar så jag nästan kissar på mig. du är underbar frida!!!
SvaraRaderaVet ju en som kommer få höra det här på jobbet på måndag.
SvaraRaderajag har glömt att fråga hur det gick på jobbet:)
SvaraRadera