Fortsätt till huvudinnehåll

Upp å iväg

Sådär ja.. Nu är operationen klar och jag är hemma och kurerar mig. Operationen gick som planerat och jag var uppe och gick nästan direkt efter jag vaknat.. Jag smög ut och hämtade kaffe fast jag egentligen inte fick. 
Natten på sjukhuset var ett rent helvete. Ont i magen och 3 rumskamrater med diverse åkommor. En kvinna låg och väste fyfan, fyfan, fyfan i ca 4 timmar. Hon hade krossat benet eller ngt liknande. 
Snett framför mig låg en dam som hade opererat knät. Hon var så gullig och lika kaffesugen som jag. Så vid varje kaffferepa hämtade jag en mugg till henne också. Förstår att hon blev ledsen när jag åkte hem. 
Min lillasyster kom och hämtade mig, det märktes att hon var lite stressad. Hon körde nog i varenda liten grop på vägen hem och det kändes som om jag skulle få framfall och kräkas. Vi skrattade gott när hon blev än mer stressad och gasade och bromsade hastigt hela tiden..
Väl hemma mötte min storasyster upp mig och mina kära systrar började
Prata med varandra som om jag inte fanns, så som vi pratade med varandra när pappa var som sämst. Inövat, men än då.. Knäppskallar! Vi skrattade gott förstås..
Jag placerade mig i soffan med kudde och täcke och där blev jag liggandes.
Upp och ta mediciner och sprutor. Obehagligt att ta sprutor på sig själv, jag
Är helt blå på benen.. 
Ätit lite sisådär men inte har jag tappat några kilon för det.. Nädå.. Up we go!
Måste ju vara ngt fel.. Jag borde ju förtvinad vid det här laget.. Elle?? Nää, inte riktigt..
Var och handlade med My i fredags, veckans dummaste intermezzo , I bil över kullerstenar och Södertäljes skitgator, nä, mådde inte bra efter det alltså..
Idag känner jag mig ganska pigg faktiskt.. Bästa dagen sen jag kom hem, så nu kan det bara bli bättre:)

Å återigen nu när jag är hemma så går hjärnan på högvarv.. Har så många idéer.. 
Imorgon ska jag få utlopp för en utav dem.. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete. Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för. Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs. Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå. Och jag Visar det! Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte. Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum. Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är

Mutt-prutt

Sitter och tittar i min mobil och hittar ett blogginlägg som jag skrivit för en månad sen men glömt lägga in, eller så kändes det inte lämpligt att lägga in just då.. Men nu när jag läste det så skrattade jag gott och tycker att inlägget är värt att läsas! Jag och en kollega satt bakom ett rött hus, någonstans i Järna. Vi sitter och samtalar om livet. Jag uppmärksammar henne på att nu kommer det en fis. -åh nej, sa jag. Det blev en framåt-prutt. Min kollega tittade konstigt på mig, ni vet den där blicken som är helt tom men ändå full av förvåning. -ja ja, har du aldrig fått en sån, ljuger du! säger jag -vadå?, säger hon. -du vet , en sån där prutt som vandrar framåt och ibland fastnar. Så man måste gå som om man har en jättetight kjol på sig för att få bort den. Hon tittar fortfarande konstigt på mig. -Men lägg av för fan, säger jag! Ok, säger hon. Det kanske jag har, men jag har väl liksom aldrig döpt den! Haha! Oj, vad jag skrattade gott! Jag har fler namn för den där