❤️

Ibland blöder mitt hjärta lite extra för vissa barn som jag möter i mitt arbete.

Jag arbetar ju främst med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ett arbete som jag verkligen brinner för.
Oftast har det handlat om unga killar som jag får följa dagarna igenom årskurs efter årskurs.
Jag jobbar hårt när det kommer till dessa ungdomar. Jag försöker förstå, förklara, skratta, gråta, vara arg, brottas, gömma mig för flygande inredning men framför allt så vänder  jag aldrig dessa barn ryggen. Jag kan bli kallad alla möjliga hemska glåpord men jag står där och tycker om dem så in i helvete ändå.
Och jag Visar det!
Jag vet att hen inte "menar" det.. Kanske i stundens hetta men mest  för att testa mig. Se om jag står kvar, Men Jag ger mig inte.
Jag utväntar stormen och står där lika stadig som innan. Jag är konsekvent och tydlig med de regler jag satt upp för vårt samarbete och viker mig inte en tum.
Jag är kärleksfull och omtänksam och kan ge belöningar som kanske inte är helt ok inom skolans ramar. Som att köra dem hem, köpa glass eller ta en fika.
Men ibland håller inte skolans ramar för dessa killar och tjejer. Eller väldigt ofta faktiskt. Det är inte lätt att tänka / vara annorlunda i skolan idag och att dessutom ha ett funktionshinder på det. Inte förstå det social samspelet, inte klara att någon tar på en, inte klara höga ljud eller att bli tillsagd. Inte heller klarar vissa lukter, viss mat eller vissa pennor eller sudd. Och ibland vissa personer.

Jag har följt en pojke ett tag nu, som efter sommaren började i en åk 6... Utan mig!
Hans trygghet, hans självklara skyddsnät, hans förlängda arm till omvärlden bara försvann.
Han springer runt i korridorerna och stör de andra eleverna. Han kastar saker och glåpord till lärare och andra elever och mycket riktigt.. Precis vad han förväntar sig.. Han blir utkastad från lektionen. Det finns ingen där som fångar upp honom och förstår hans tankar och känslor. Ingen förstår att man inte får röra hans keps..
För då hamnar den i soporna och hela
Dagen är förstörd. Ingen förstår att
Han inte tycker om beröring... För då kan han få ett utbrott och kalla folk omkring sig för alla hemska ord som han någonsin har lärt sig. Ingen vet att han behöver ett
Glas mjölk och en pratstund någon gång under dagen för att orka...

Idag kom det smset som fick mitt hjärta
Att brista...
: Frida, kom och hjälp mig! Jag kommer inte att klara skolan😪

Jag sprang så fort jag kunde till hans skola och hittade honom gråtandes och utsläng
Från klassrummet. Han kramade mig så hårt så jag kände hur hans lilla Hjärta bultade!
Där satt vi länge, han och jag. Jag höll Min arm omkring honom och jag försökte hitta
Ord på det han kände. Försökte hitta ord
För att inspirera  och peppa.
Men han sa bara nej medan tårarna rann.
Jag fick svälja för att hålla tillbaka tårarna..

Tänk att befinna sig i den där lilla kroppen just nu. Rädslan, skräcken och ilskan som han inte vet eller kan kontrollera.
Alla tankar som bara snurrar och ingen som kan hjälpa honom att sortera eller förklara.

Och där hemma eller på jobbet befinner sig Hans föräldrar som kämpar med näbbar och klor för att det ska bli bra för deras son... Vilket de har fått göra ungefär sen den dagen då deras son såg jordelivet för första gången...
Föräldrar till dessa barn har inte bara
Fått kämpa för deras barn rättigheter, de har också fått gått igenom, eller går igenom en stor sorg. Sorgen över att just deras barn drabbats av ett funktionshinder som påverkar hela deras och syskonens liv och framför deras barn med funktionsnedsättning.
Alla samtal från förskola och skola och andra arga föräldrar om att deras barn misskött sig... Igen...
Slagits, spottats, tagit sönder osv osv..

Jag önskar att jag kunde dela på mig och hjälpa alla dessa barn och deras föräldrar. Visa att jag förstår och att jag faktiskt kan göra förändring både för barnen och föräldrarna. Ringa de där samtalen om positiva och härliga händelser och fantastiska förändringar i deras barns liv och utesluta de tråkiga och arga samtalen.
Förändra känslan för måndagen som sakta närmar sig efter helgen. Kanske med ett glatt sms eller samtal på söndagen.
Jag älskar mitt arbete med tydliga ramar, scheman och att ligga steget före.

Idag fick jag en belöning för mitt hårda arbete.. Jag behövs!
Men det var inte en belöning att glädjas åt.. Jag är genuint ledsen över att denna gosse, på riktigt, känner att han inte klarar sig utan mig. En skrämmande och otäck känsla som får mig att fundera på hur Många barn som sitter i korridorer och gråter för att ingen Förstår!!

Vi resurspedagoger behövs och ska inte snålas med. Det är ett otroligt viktigt och krävande arbete. Men också väldigt roligt och jag skulle inte byta det
För något i världen! Jag älskar adhd, autism, ADD å alla andra hinder för funktionen.. Men framför allt älskar jag barn och ungdomar som med rätt
Verktyg och kärlek kan visa lycka, kärlek och Värme, som befunnit sig som en stor svart boll någonstans där inne av alla
Misslyckanden.

Nu ska vi lyckas!!

”Jag vet att det inte finns ett rätt.
Det finns massor av rätt.
ibland får man bara leta lite längre.”